Alla vi som nu och då gör oss lustiga över olika subkulturers märkligheter har en rätt generös källa att ösa ur. Allt ifrån olika varianter av gymkläder, till olika nationaliteters syn på hur man bär smycken. Inom strongman finns det numera en i princip oändlig mängd prylar som släppas omkring, det finns gympaväskor på Barbell Club som skulle få en hockeymaterialare att se sparsam ut. Armbrytare har sina specialstickade ärmar och en stor mängd handtag och träningsmanicker som är mycket speciellt inriktade på armbrytning. Själv är jag ingen vidare armbrytare och har ingen ärm, däremot har jag två armbrytarägg som jag kallar dem. Det är alltså äggformade handtag till kabelhissen särskilt producerade för armbrytarträning. Trots avsaknaden av faktiskt armbrytning i allmänhet och armbrytarframgång i synnerhet så håller jag fast vid att använda dem i kabelövningar, helt enkelt som en tillhörighetsmarkör.
Hur allmängiltigt det här fenomenet är blev ganska tydligt för mig i veckan när vi i vår cigarrpodd gjorde ett omtag för att prata om andra märkvärdigheter som ger nöje och livsglädje. Vi började med ett avsnitt om klockor, och jag tyckte mig sesamma beteende även där. Det var länge sedan någon bar klocka för att se en tidsangivelse, nu är det av helt andra skäl. Det verkar tydligt att ju mer insatt man är, desto mer exklusiv, men diskret, klocka vill man ha. Alltså inte en signal till utomstående, men väl till insatta. De som vet, de vet, är en vanlig fras. Alltså kommer man till en nivå där attributen inte bara är till för att visa tillhörighet, utan också hierarkisk ställning inom den gruppen man vill tillhöra.
Ibland är det bara hierarki, precis som gradbeteckningar i det militära. Det finns skrönor om gerillagrupper och miliser runt om i världen där till exempel antalet pennor i bröstfickan signalerar rang. För oss ser det mest ut som en neurotisk kamrer. Det finns många kulturer som använder guldsmycken så här. Guld i sig signalerar att man kommer från en del av världen där välstånd uttrycks i guld, medan storleken och vikten markerar var man är i hierarkin.
I Norden finns en i det närmaste schizofren hållning till smyckesfrågan. Å ena sidan vill man markera hög hierarkisk ställning, å andra sidan vill man inte misstas för att höra till en främmande kultur. Lösningen är då vitt guld som inte ser ut som guld, utan som man måste berätta att det är guld. Mycket märkligt, men mer begripligt med perspektivet att silver hade motsvarande roll här som guld i andra delar av världen. Det kan vara värt att komma ihåg det när du springer på märkliga fenomen i subkulturer du inte är bekant med. Vilken gammal tävlingströja man har på sig när man besöker ett nytt gym eller en storträning i armbrytning är sällan någon slump. Man kanske har sin klubbtröja, men ännu hellre en tävlingströja som indikerar att man inte är något blåbär. Sådana är vi, och det är bra att komma ihåg det när vi tycker att andra ser märkliga ut i attribut vi inte förstår.
