För alla med någon form av idrottsintresse så drar OS oundvikligen till sig uppmärksamheten under de veckor det pågår, med allt vad det innebär runt omkring. Nuförtiden så ger sociala medier dessutom en mycket underhållande inblick i hur olika nationer eller intressesfärer återberättar vad som händer. I en amerikansk grupp såg jag ett inlägg om hur en amerikan som tävlar för Sverige tagit OS-guld och slagit världsrekord, vilket knappast är hur Mondos framgångar beskrivs i Sverige. Själv är jag mycket lycklig över hur min barndoms hemland Botswana tagit sitt första OS-guld, och till på köpet i något så uppmärksammat som 200 metersprinten i friidrotten. Det enda smolket i den glädjebägaren är att de svenska kommentatorerna inte bryr sig om att ta reda på hur Tebogo uttalas. G på setswana uttalas som ett svenskt stj-ljud, och inte som ett hårt g, något jag hoppas att de lär sig till nästa mästerskap, 22-åringen lär vara med världseliten i många år framöver.
En diskussion som annars försiggår inte minst i amerikanska grupper är vilka bonusar olika länder betalar ut för medaljer. Tumregeln tycks vara att ju mindre land och sannolikhet för vinst som finns desto större är bonusen. Räknar man om vunna OS-medaljer per capita så ligger de nordiska länderna i topp, vilket är intressant eftersom det här i princip inte betalas ut bonusar. Istället har våra samhällen lagt investeringarna innan, i infrastruktur, stöd till idrottsrörelsen och möjlighet att utöva sin idrott. Det har uppenbarligen fungerat bättre än det slags provisionssystem som monetära bonusar för medaljer är.
Det jag tycker är mycket sorgligt med bonusdiskussionen är något som också ibland syns i diskussionerna runt kraft- och styrkesporter. Det är som att folk inte tycker att det som inte uttrycks med pengar har något värde. Respekt, framgång, att bli en förebild för unga idrottare räknas som noll och intet bara för att det inte sätts en prislapp i kronor och ören på det. Missförstå inte, om någon tjänar pengar runt idrotten och evenemangen så ska naturligtvis idrottarna göra det, det är inte det jag ogillar. Men oförmågan att uppskatta värden som inte uttrycks eller översätts i pengar är sorglig och illavarslande. Den ursprungliga olympiska tanken om amatörer må sedan länge vara död, men den inrymmer något som inte bara är vackert, utan helt nödvändig för att må bra. Kan vi inte uppskatta passion och hängivenhet utan att koppla pengar till det så är vi illa ute. Lär vi oss själva och våra barn att det som inte betalas med pengar är utan värde så blir livet futtigt. Det är något fantastiskt med att slå alla andra i hela världen i sin sport, utan att räkna på vad det ger i pengar. Amatör betyder som bekant någon som gör det av kärlek. Jag unnar alla fantastiska atleter alla ekonomiska framgångar, men framför allt så unnar jag dem det som inte kan köpas för pengar, eller som ens ska beskrivas i pengar. Att vara bäst i världen på det man älskar är större än så.