Jag har alltid tyckt att det har varit genant att jag bara pratar svenska och engelska, dessutom helt utan att anstränga mig, eftersom jag vuxit upp med båda språken sedan barnsben. Ska det verkligen vara så svårt att lära sig ett eller två språk till, givet att jag dessutom har relativt lätt för uttal och språkmelodi? Förmodligen vore det helt möjligt, om det inte var för en faktor, nämligen min egen feghet. Jag tycker inte om att misslyckas, särskilt inte med att göra mig förstådd. Konsekvensen av min ynkedom är att jag får nöja mig med två språk, och lösryckta uttryck och ord på några olika andra.
Det värsta med det här är att det inte är begränsat till språk, det finns gott om andra områden där jag hämmar min egen utveckling. Genomgående är att jag avskyr att vara dålig på saker, vilket paradoxalt nog gör att jag är dömd till att fortsätta vara dålig på dem. Man kan nämligen aldrig bli bra på något om man inte är beredd att börja göra det när man är dålig på det. Istället är vi många som drömmer om att hitta den där sporten eller övningen som vi är bra på, och provar på en massa saker en halv gång innan vi ger upp med konstaterandet att vi inte var bra på det, och sedan hoppar vi vidare till nästa grej och upprepar proceduren där. Visst finns det saker som vi har mer eller mindre lätt för, men drömmen om att hitta något man är bra på från start är fåfäng.
Dessutom skulle jag vilja påstå att det är feltänkt att man man ska vara bra på något för att hålla på med. Det är tvärtom, vi blir bra på det vi håller på med. Det i sin tur innebär att vi måste hitta andra motiv för att hålla på med saker än att vi lyckas på en gång med dem. Motiv som håller för att fortsätta att försöka även när det misslyckas första gången, eller till och med många gånger.
Visst kan det som i språkfrågan vara något tvingande sombehovet av att göra sig förstådd som gör att man kämpar på. Det förklarar delvis min oförmåga där, eftersom min engelska räcker väldigt långt på väldigt många ställen, och jag alltså inte är tvingad. Jag tror att man måste lära sig att finna en slags glädje i själva misslyckandet, vare sig det är en sport man försöker lära sig, ett språk, eller något annat som inte alls går lätt. Jag menar inte att man ska bli masochist och njuta av misslyckandet i sig, men inse varje misslyckande i sig bildar en ny målsättning, en markering på gränsen för vår förmåga som ska överträffas nästa gång, vid nästa misslyckande. Finns det inga misslyckanden så finns det heller inga utmaningar inför nästa gång vi försöker, och då blir det väldigt tråkigt. Jag kanske skulle lära mig att tycka lite bättre om att misslyckas nu och då?
