Min bänkträning ger förvisso resultat, om än inte alls i proportion till den tid jag lägger ner. Det är väl i och för sig inte att vänta heller, det är sedan länge bevisat att jag inte har någon särskild fallenhet för att bli stark. Hade jag haft det så är dessutom 50-årsåldern väl sent att till vara på eventuella fallenheter, så jag får nöja mig med det lilla, som kärringen sa när hon kysste tuppen.
Den fysiska utvecklingen är alltså inte så mycket att säga om, det jag vill dryfta något litet är den mentala. I relation till träningen vill säga, annars riskerar det att bli en väl långdragen krönika. I mitt huvud så är det väldigt lätt att personbästa också blir lägstanivå, i alla fall i det jag förväntar mig av mig själv. Har jag en gång gjort en vikt och inte har haft något längre träningsuppehåll så borde jag kunna göra det igen, i princip när jag vill tycker jag. Så är det naturligtvis inte, det vore inte mycket till personbästa om det gick att göra precis när som. Det är dock lite motvilligt man försöker att uppskatta en lägstanivå, alltså vad klarar jag när som helst. Kanske är det för att man har det där personbästat i huvudet, och det känns lite lögnaktigt att ange det om man inte kan visa på förfrågan. Får man frågan ”Vad tar du i bänk” och man som jag svarar 141, så tänker man ju att man borde kunna visa det. Ska jag lova att det går alldeles oavsett dagsform så är det troligen 130-135. Man vill ju inte bli påkommen med att ljuga, eller skryta med sådant man inte kan backa upp.
Sanningen är den att den faktiska fysiska förmågan varierar mer än den mentala uppfattningen, den är mer trögrörlig. Det får nog gå en rätt bra stund utan träning innan jag erkänner att inte är 141. Där har mitt mentala tillstånd bitit fast sig. När det gäller mitt springande så har det dock gått så länge sedan mina personbästa att jag inte nu gärna upprepar dem vid fråga, i alla fall inte utan tillägget ”men det gör jag inte nu”. Sanningen att säga så har jag inte varit i närheten av mina bästa löpresultat sedan överbelastning i berörd muskulatur förra sommaren, men det har tagit till den här sommaren innan min mentala lägstanivå har erkänt det. Så långsamt rör sig i alla fall mitt huvud när det handlar att erkänna försämring. Däremot som sagt inte förbättringar, det räknar jag glatt in som något jag kan göra när som helst, så fort jag har lyckats en gång. Kanske är hela lösningen att inte fästa tanken vid vad man gjort, om man nu tycker att det är ett problem. ”Vad tar du i bänk” kan lika bra besvaras med ett ”Vet inte, vi får se i morgon när jag ska köra bänk”. Det blir mycket ärligare, men det är klart, det är roligt att skryta också.
