Alla som är i närheten av någon som har den allra minsta tillstymmelse till grönyta runt sitt boende drunknar den här hösten i äpplen. Min jaktkamrat som dessutom arbetar med fastighetsservice passar tacksamt nog på att ta till vara äpplehögarna från sina kunder och flytta ut dem till vår jaktmark, vilket innebär att de via ett par steg så småningom konverteras till viltkött. Där kan man tala om förädling. I helgen tittade jag bort ett ögonblick och vips hade någon ställt en kassa med äpplen på min köksbänk som stod där och pockade på uppmärksamhet. Det var för lite för att vara värt en särskild tur ut till jaktmarken, så det fick bli för mig som för alla andra, nämligen äppelpaj.
Här inträder en intressant mekanism hos mig, driven av två faktorer. Den ena är alla de Kalle Anka-tidningar jag läste hemma hos mina norska vänner under uppväxten i Afrika som i fråga om äppelpajer målade upp den ultimata målbilden, nämligen farmor Ankas pajer som ställdes på avsvalning i fönstret. Allt som oftast nallades de där av Mårten Gås, men det är en annan fråga. Poängen är att när man för sin inre syn en gång har sett Farmor Ankas paj, då är en smulpaj inte mycket att komma stickande med. Stor, svällande, med gyllengräddat lock på, bakad i riktig form.
Där har vi den andra faktorn i mekanismen som klickar igång. Av någon anledning så har jag en alldeles fantastisk pajform i keramik som jag troligen ärvt av någon, som lämpar sig mycket väl till just Farmor Anka-pajer. Min poäng är att jag inte tyckte att jag kunde nedlåta mig till att göra en enkel smulpaj. Missförstå inte, jag har aldrig tackat nej till smulpaj, men någon estetisk upplevelse är det inte. Alltså göra det hela ordentligt. Jag gjorde degen, plastade in den för att vila i kylskåpet på samma sätt som man gör med pastadeg, skalade, kärnade ur och skivade äpplen som sedan stektes i smör, socker, kanel och ingefära för att toppas av med sirap. Sedan dela degen, kavla ut hälften, klä formen med den, fyll på med stekta äppleskivor, kavla ut den andra deghalvan till ett lock, gjorde ett kryss uppe på med den överblivna degen, och gräddade i 35 minuter till Farmor Anka-nivå. Det blev så fint så jag blev tårögd själv, och jag och en annan kompis på besök åt med glass till.
Vad är poängen med detta ur träningsperspektiv, utöver det rena bulkandet? Jo, att man ska ta vara på faktorer som dyker upp som gör att man kan göra saker på ett svårare, roligare, mer ordentligt sätt, och inte nöja sig ett smulpajspass. Finns det ballare utrustning på ett gym du hälsar på? Använd det då fullt ut! Ser du för din inre syn någon scen från Pumping Iron på väg till gymmet, som en bildlig farmor Anka-paj? Återskapa den, då! Det jag vill säga är att ibland får man möjlighet att göra det man älskar på riktigt, och då ska man göra det, och inte leta efter en smulpajsversion.
