Inom media talas det ibland om en så kallad harveststrategi, inte minst bland mindre tidningar som inte kommit loss från sitt beroende av papperstidningar. Det innebär i praktiken att vi kör så länge det går, vilket i just den branschen nog inte är så fruktansvärt länge till. De som läser dagstidning på papper idag kan i huvudsak delas in i två grupper, de som är väldigt gamla och inte kan eller vill lära om, och de som lite skitnödigt tycker att det är finare och mer kulturellt med en morgontidning.
De som ansvarar för de här tidningarna vet naturligtvis vad klockan är slagen, och att slutet är nära. Det går inte att få ekonomi i att skriva ner något, hugga ner träd, mala ner dem och pressa till papper för att sedan trycka det du skrivet på dem och sedan köra ut på lastbil för att bäras sista biten ut till en brevlåda så att man i den formen kan läsa det alla andra läste på nätet minuten efter att du skrev det. Det är dödsdömt som affärsmodell. Harveststrategi innebär att veta om det, men att se till att ta betalt så länge någon vill betala ändå. Man vill helt enkelt ta tabberas på pensionärernas köpvilja och sedan dö tillsammans med sin målgrupp.
Det är lite cyniskt, men för de som ligger tillräckligt långt efter kan det vara det enda alternativet.
Jag har alltid varit principiellt emot konceptet, mitt huvud flyttar sig vidare så snart jag inser att något inte kommer att överleva., men nu har jag hittat ett undantag. Det gäller min Ford Puma, i dagligt tal omnämnd sportkupén. Den är nu 24 år gammal, och införskaffades för en mycket rimlig peng för fem år sedan för att överleva en sommar. Det har den gjort med råge, fyra somrar och ett par vintrar har den rullat som jakt- och slitochslängbil. Efter att ha varit avställd sedan ifjol så ställde jag på den och åkte till besiktningen för att få en opartisk dom. Den kan tolkas som att den har en månad kvar att leva. Precis som med papperstidningar så skulle kostnaden för att driva det vidare vida överstiga vinsten.
Hade jag följt mina tidigare principer så hade jag rullat till skroten omedelbart med den, men nu har jag omprövat min oförlåtande inställning. Den ska dö nästa vecka, men dessförinnan ska den åka på en sista roadtrip. Den ska få följa med till Sveriges Starkaste Man-finalen i Malmö, för att den nog klarar det, och av nostalgiska skäl. Det finns nostalgiska minnen av min ungdom i att åka långt i skrotfärdig bil.
Kanske kan jag ta med min nyfunna generösa inställning även till träningen, det är kanske tvunget. Jag är 52 år, och kommer rimligen inte att kunna utvecklas mycket, snarare är det en nedåtgående kurva. Jag tror att jag får göra med min fysik som med min sportkupé, jag kör så länge det går av nostalgiska skäl. Att något kommer att ta slut är ingen orsak att avstå det sista, även om jag tror att sportkupén tar slut innan både fysiken och papperstidningar.
