Jag börjar som bekant bli lite till åren kommen, och då uppträder förändringar som man svor på aldrig ens var tänkbara när man var yngre. Jag menar kanske inte primärt det fysiska förfallet, även om det också gör sig påmint. Nuförtiden uppstår en hel del gubbljud när man reser sig ur soffan eller ska ta sig ur en bil, och kroppen behöver få gå på tomgång någon timme på morgonen innan det är riktigt bekvämt att göra något alls. Det är det i och för sig lättare att stå ut med i hänseende till självbild, det är ju inget aktivt val att kroppen blir äldre.
Då är det lite svårare med de där sakerna som var så viktiga när man var yngre för att man ville vara ball. Mat och dryck, till exempel. Det var viktigt att tycka om kaffe så starkt att det helst inte ska drickas av gravida kvinnor, annars var man en mes. Espresso House har gjort en hel affärsidé av det, klart du vill ha en extra shot espresso i vilken kaffe du än har valt. Det fanns en tid när jag aldrig hade beställt något annat än en dubbel espresso, numera kan det bli både en cappuccino och en americano, beroende på tillfälle. Jag tror att det är åldern, att det inte längre känns genant att bli påkommen med att dricka sånt blask.
Grogg har jag aldrig varit någon större vän av, men principen kan mycket väl dyka upp när det gäller alkohol också. Snaps eller annan sprit stavades 6:a, alternativet var fjantigt. Numera kan jag tycka att det är gott med mineralvatten med ett stänk bourbon i, en svag bourbon&soda helt enkelt. Det hade jag aldrig blivit påkommen med som yngre.
Stark mat ska vi inte ens prata om. Vindaloo skulle det vara, annars kunde man lika gärna låta bli att äta indiskt. Det fick sig en törn redan för 10-15 år sedan när jag gav mig på harakirikorven i Gamla stan. Sedan dess är det ett flerdagarsprojekt att äta en vindaloo till lunch.
Som ni förstår så har företeelsen dykt upp även i träning. Det finns fortfarande många som inte vet om ett träningspass är slut om man inte har spytt. Utan näsblod inget marklyftspass, och benpassen måste resultera i att man får backa ner för trapporna efteråt, annars är det inte på riktigt. Jag kan inte påstå att jag varit där i praktiken, men jag tyckte sånt var definitionen på folk som tränade på riktigt. Jag ska inte göra det här till något argument om vilken träning som är effektivast, vill man bli så bra man kan bli på något så krävs säkert balls to the wall ibland.
Det är inte det jag menar, utan att man faktiskt inte behöver vara störtfrän och cool hela tiden.
Varför är då vi i min ålder ändå coola, trots att vi inte alltid kräver dubbel espresso, vindaloo och näsblod längre?
Det beror på att det enda riktiga sättet att vara cool på är att skita i om man är cool. Det mina vänner är det som kallas gubbparadoxen, eller som jänkarna säger ”The geezers paradox.”
