Efter att enbart bänkat i i tre år så blev det då dags att variera sig. Att säga att jag har lyckats med min bänksatsning vore minst sagt att ta i. Jag har förvisso blivit starkare och bättre på det, men inte bättre än att jag förmodligen hade kommit sist om jag själv deltagit i min aktuella klass på Järnvägspressen förra helgen. Nu gjorde jag inte det, utan min vana trogen höll jag mig till mikrofonen, och hojtade andras namn när de lyfte i stället. Det ska kanske förtydligas att det jag menar med enbart bänk inte betyder enbart själva övningen bänk, däremot att allt är inriktat på att bli bättre på bänk 3 gånger i veckan. Således inkluderas också tricepsövningar, lite övre rygg genom dragövningar, och lite axel- och armövningar på det.
Utan kompletteringsövningarna som bänkpressarnas skyddshelgon Josef Eriksson lagt in så hade jag förmodligen drabbats av skador långt tidigare. Nu tog det enda till den här månaden innan jag upptäckte att jag fått bursit i vänster armbåge. Armbrytare och andra känner väl till tillståndet, det är när slemsäcken som ligger i leden blir vätskefylld eller läcker ut vätska i vävnaden. Det gjorde inte ont, och kändes heller inte något särskilt vid just bänkpressande, men jag ville inte utmana ödet utan pallrade mig iväg till doktorn. Som väntat lämnades gubbskadan utan åtgärd, men vad viktigare är att jag inte fick något totalförbud mot att träna.
Eftersom jag inte är helt sinnesslö insåg jag dock att bänk och tricepsövningar 3 gånger i veckan inte skulle påskynda något läkande i armbågen och nämnde för skyddshelgonet att jag nog behövde bredda repertoaren. Nu har jag det mest klassiska av program med tre pass i veckan, ett med bänk, ett med mark och ett med böj. Jag har nu hunnit göra två-tre pass av varje och konstaterar inte helt otippat att jag efter 3 år utan någon metodisk träning av de stora muskelgrupperna i rygg och ben är riktigt klen. Inte lite svagare än jag var förut, utan klappkass. Tänk vad det kan göra att strunta i att träna något. Det värsta är att jag inte heller blivit så bra i bänk att det kompenserar, utan nu är jag medioker i bänk och kass på det andra.
Med detta i åtanke så ska vi kan nog se bursiten i armbågen som en välsignelse. Jag har bara fortsatt och fortsatt med bänken, utan att fundera på om jag skulle bredda mig, och har drivit mig själv farligt nära pensionärsgympa i rygg och ben. Den yttre omständigheten bursit tvingade fram en förändring och får nog därmed ses som positiv. Tack och lov så känns tredje mark- och böjpasset betydligt bättre än de första, annars hade det inte varit roligt. Jag hoppas att jag snart är uppe på vikter som jag inte skäms för att filma och dela på sociala medier precis som jag gör med bänkpressandet. Fram till dess tänker jag säga som alla med klen rygg och dåligt pokerface brukar säga när de får frågan vad de tar i mark. ”Jag vet faktiskt inte, jag brukar inte maxa.”
