Förändringsarbete är generellt alltid lite tungt, inte minst de gånger det verkar som om vissa saker inte går att ändra. Det är då det där uttrycket om att hugga i sten känns relevant. När man har tänkt sig att det ska kännas som att yxan skär in i trä och äter sig fram i materialet, och så blir det istället helt stumt så det vibrerar i skaftet, och det slår gnistor utan att man får någon effekt än möjligen en repa i stenen. Man kommer helt enkelt ingenstans.
Så har det känts för mig att efter dryga tre år med enbart bänkpress och löpning börja med både mark och böj. Den där tillfredsställande känslan av det här gör nytta när man lyfter uteblir helt och istället så känns det som att det tar i sten och slår gnistor istället skära in i något. När det händer så är det bra att komma ihåg en sak. Man kan faktiskt hugga i sten och få resultat. Det finns till och med ett yrke som heter stenhuggare, det är inte en benämning på folk som alltid missar när de ska hugga ved, de hugger precis där de vill, nämligen i sten. Däremot hugger de varken med samma verktyg eller tempo som den som hugger ved. Man måste göra på ett annat sätt, något som också börjar bli väldigt tydligt i mina mark- och böjpass. Den volym och frekvens som jag har hållit i bänkpress går helt enkelt inte. Dels naturligtvis eftersom den träningen har varit svårt eftersatt, medan bänkträningen har pågått en längre tid, så är det självklart att de tål olika intensitet. Men det är också större muskelgrupper, som kräver ett betydligt mer ansträngande bankade än någon mindre muskelgrupp som känns mer som lite bekvämt vedklyvande.
Min poäng är att bara för att något som behöver göras inte går lika lätt som det som du annars har ägnat dig åt så behöver det inte vara fel. Sten behöver faktiskt också huggas, men är man van vid att klyva ved är det väldigt lätt att tro att något är fel när det slår gnistor och materialet inte ger med sig. Det går dessutom inte att göra med samma verktyg, man måste byta till något som visserligen inte ger samma snabba resultat vid varje enskilt hugg, men som däremot tål att möta hårdare motstånd. När man väl hittar ett sätt att arbeta där det inte känns som ett misslyckande varje gång man försöker så är det väldigt tillfredsställande att veta att just eftersom det här känns så hopplöst jobbigt så kommer resultatet att bestå.
Jag var i veckan och såg Gladiator II eftersom det är en del av kanon i machokulturvärlden, och där går det berömda citatet från den första filmen igen. ”Det vi gör i livet ekar genom evigheten”. I den här filmen var det hugget i sten. Ganska passande för det som är tänkt att vara bestående. Man vill hellre ha sitt eftermäle hugget i sten än lite bekvämt ritat i sand.
