Min aversion mot rekord inom strongman är väl känd av dem som känner mig, och egentligen så sträcker det sig längre än bara strongman. I princip vilka märkliga gymrekord som helst har jag lite svårt för, eftersom de nästan aldrig är granskade av tredje part, alltså någon som inte är inblandad och som inte bryr sig om det sätts rekord eller inte.
Det här gäller dock bara de som hävdar någon form av nationellt eller internationellt rekord i någon märklig övning som inte finns reglerad av ett förbund. Är det någon övning som finns reglerat av styrkelyfts- eller tyngdlyftningsförbundså löser det sig själv, de har dokumenterade krav och godkända domare, så man kan inte hitta på själv.
Det andra området där jag inte har några invändningar är personbästa. Inte för att jag tycker att de är mer tillförlitliga än påstådda nationella eller världsrekord på YouTube, utan för att det inte spelar mig någon roll. Ett personbästa handlar enbart om en mätning mot sig själv, och det påverkar med andra ord inte mig om det är sant eller inte. Det här kan ibland misstas för godtrogenhet från min sida, att jag skulle ”gå på” vad någon eller annan påstår. Det är verkligen inte så som är fallet, jag gör inte någon bedömning av sanningshalten alls. Det kanske är sant, kanske inte, vilket som så påverkar det inte mig, så då lägger jag heller inte någon tid på sanningsbedömning eller faktagranskning. För att för mig spelar det ingen roll, sant eller inte, och då lägger jag ingen tid eller kraft på att ta reda på vilket.
Det här är något som har blivit allt tydligare hos mig genom åren, inte bara när det gäller träning, utan överhuvudtaget. Människor som står mig nära väljer jag att tro på av princip, om de ljuger eller inte får vara på deras eget samvete. Jag väljer att inte kränka en relation genom att ifrågasätta deras ord. Jag förutsätter helt enkelt att människor som står mig nära inte ljuger för mig, till och med om det är något som faktiskt påverkar mig. Det är priset för en genuin relation.
Däremot folk som inte står mig nära, som ytliga bekanta som skryter om sådant som inte påverkar mig varken tror jag på eller inte. Skulle det vara något som faktiskt påverkar mig så kollar jag naturligtvis upp det innan jag agerar på det, men inte annars. Vill de ljuga så får de det, det är inte mitt ansvar att till varje pris ta reda på om de hade remmar eller inte i sitt marklyft-PB. När jag var yngre var jag rädd för att betraktas som godtrogen, men det håller på att bli allt mindre viktigt för mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är speciellt pinsamt att tro på det någon berättar om sig själv och sin förmåga utan att kolla. Jag tycker det är betydligt pinsammare att ljuga om vad man kan eller vem man är. Ansvaret ligger hos den som ljuger, inte den som tror på det.
