En av mina många återkommande käpphästar i den här krönikan är hur extremt långt jag tycker att individualiseringen har gått i Sverige. För att vara övertydlig så är det alltså inte något jag tycker är bra, snarare direkt destruktivt och ur ett internationellt perspektiv ganska apart. Den absurda tanken att det är fint att tänka på sig själv först har så till den milda grad slagit rot i Sverige att folk stoltserar med det lite överallt. Jag har tidigare påpekat att det inte finns en enda stor världsåskådning som inte säger det diametralt motsatta, så det är verkligen märkligt. Eftersom de sporter vi rör oss runt i allra högsta grad är individuella så blir det tydligare i vårt universum. Jag, mig och mitt är en dygd och något man skryter med.
En lite märklig skruv på det här är det språk som därmed används runt våra olika val, för att framhålla dem som moraliskt föredömliga. Nu menar jag inte att tvunget inte är det, de flesta av våra beslut om träning, kost och tävlingsatsningar finns inte alls på någon moralisk skala, de berör inte sådana frågor. Möjligen om det berör illegala substanser och att bli knarkare för att hävda att man måste i sin sport kommer vi in på moral, men det var inte det jag tänkte på nu.
Det är snarare där vi hamnar när vi accepterar den befängda idén att det är fint att tänka på oss själva först som något märkligt händer. Eftersom vi då tror att det är bra att prioritera oss själva före allt annat så blir därmed beslut i den riktningen nödvändiga, nästan tvungna, och då hamnar vi i den märkliga tanken att vi tror att vi gör uppoffringar för att kunna prioritera oss själva.
Oavsett vilket beslutet är så är det absolut ingen uppoffring om det är något du gör för din egen skull. Det är så fel att jag med något religiöst blicken vill påstå att det i det närmaste är hädelse.
Om du avstår en sak för att själva vinna en annan så offrar du inte något, du bara växlar in det. Att påstå något annat är som att påstå att du fick offra en femhundring för att få fem hundralappar. Du har kvar samma värde, men i en annan form.
Om du tar tid från familj och vänner för att uppnå något bara för dig själv så har inte du offrat något, bara bytt det mot ett annat värde, förhoppningsvis bättre form. Men här kommer det luriga, om du tog tid från familj och vänner så var den gemensam, medan den eventuella bättre formen bara är din. Du har alltså inte offrat något, bara bytt bort det, medan din familj och vänner har blivit av med sin gemensamma tid med dig utan att få något tillbaka. De har med andra ord tvingats offra något för dig. Trots Sveriges hyperindividualistiska världsbild så finns det ingenting vi gör som inte påverkar andra, så är det att vara medmänniska. Det är ganska ofräscht att idka byteshandel för sin egen skull med sådant man tvingat andra att offra.