Jag får ofta frågan från människor som är oinsatta i styrkesport om jag tävlar själv, eller om jag har tävlat själv. Ni som känner både mig och styrkesportsvärlden ser naturligtvis det svårt humoristiska i frågan, givet min oerhört låga kapacitet i allt som har med styrka att göra. När jag dementerar allt sådant brukar ibland frågan bli om eventuella målsättningar framåt, och då brukar jag ytterligare förtydliga att hade jag haft några som helst förutsättningar att bli stark så hade det hänt för länge sedan. Jag har sett tillräckligt många naturfenomen genom åren som är på hyfsad tävlingsnivå något halvår efter att de börjat för att förstå att sådana förutsättningar inte finns hos mig. Den här ganska krassa och realistiska synen på min bristande potential kan vid första anblick verka stå i strid med min strävan att bli starkare. Hur kan jag hålla på och slita samtidigt som jag säger att jag vet att jag inte har några förutsättningar för att bli stark på riktigt? Det går faktiskt, eftersom det är möjligt att sträva framåt utan att ljuga för sig själv om sin potential.
Hemligheten är att ärligt erkänna för sig själv att det finns rimliga gränser för vad som kommer att gå att uppnå. För de allra flesta av oss är även denna rimliga gräns ganska svår att uppnå, och det är lite det som är grejen. Att man är ärlig med sig själv om vad som kommer att gå handlar inte om att göra det lätt för sig. Ambition och vilja att lyckas kräver inte att man ljuger för sig själv och påstår att man någon gång kommer att stå där och vara bäst i världen, och att det är bara det som motiverar timmarna på gymmet. Få människor klarar av att ljuga för sig själv speciellt länge när verkligheten gör sig påmind vecka efter vecka. Vi har visserligen alla träffat någon som verkar vara där i huvudet, men det är folk som man ska vara snäll emot, inte ha som förebild.
Hur ska man då veta vad som är en rimlig gräns att acceptera för den egna förmågan? Ja, inte genom att kvantifiera det i kilon eller medaljer, utan genom att vägra acceptera att den gränsen är där du är idag. Det är alltid rimligt att vara bättre i morgon än du är idag. Det är alltid rimligt att vara bättre i nästa tävling än i den förra. Det är med andra ord alltid rimligt att röra sig framåt. Det är inte rimligt att lägga år efter år och hundratals timmar utan det. Det är klart att det är bättre att röra på sig och träna för att hålla sig frisk än att sitta i soffan och bli sämre, men även för att göra det så behöver faktiskt de flesta av oss se att vi utvecklas på något sätt, annars är det inte roligt nog för att hålla på med. Tillhör du dem som har varit världsbäst på något och det inte går att bli bättre, så tycker jag att du ska hitta något som du inte är bra på och börja med. Du kommer att kunna bli bättre på vad som helst, inom rimliga gränser.
