Det finns mycket man kan konstatera om min träning genom åren, där det allra mesta bidrar till slutledningen att resultatet inte precis är överväldigande. Visst, jag har ingen större genetisk lämplighet för något fysiskt, med det möjliga undantaget att jag är skandinav och sålunda ur ett globalt perspektiv större än genomsnittet. Eftersom jag lever i Skandinavien så har jag dock ingen direkt konkurrensmässig fördel av det, eftersom det som gäller för mig också gäller för de flesta i min omgivning. Ska jag vara specifik så är min armbrytning möjligen ännu sämre, trots att jag kan så mycket om det att jag kan vara expertkommentator. Förutom den genetiska faktorn så brister jag inom armbrytning även i träningsmängd, naturligtvis hade jag varit bättre om jag hade tränat mer, men jag känner för det som för den gamla slagdängan ”Kanske blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.”
Det är nog den insikten som gör att det inte blivit mer träning, inte bristen på träningsdisciplin. Det har jag ju ändå lyckats uppbåda på andra områden i livet, åtminstone under hyfsat långa perioder. Trots dessa perioder så har utvecklingen inte direkt imponerat, jag har inte kommit längre än att på sin höjd bli medioker i det jag har hållit på med. Det räcker alltså inte med kunskap och träning, då hade alla kunnat bli världsbäst på vad de vill. Det ska förtydligas att det här resonemanget handlar om framgången, inte rätten att hålla på. För att ha roligt krävs ingen framgång, där är jag ett lysande exempel. Däremot så är nog att ha roligt ytterligare en av de faktorer som bidrar till helhet.
Hela den här tankegången gör att jag har blivit lite frågande till det som kallas meritokrati, åtminstone när det gäller hur man söker sin framgång inom träningsvärlden. VM-guld och andra framgångar är ur mitt resonemang här inte resultatet av bara en faktor, kanske framförallt inte kunskap. Det innebär i sin tur att den kunskap man kan få av en tidigare världsmästare som på ålderns höst vill få pengar eller bekräftelse som coach kanske inte räcker. Just kunskap är paradoxalt nog det som är absolut enklast att få tag på idag, med en normal telefon och ett par appar. Ai hjälper dessutom till med den för somliga så svåra processen att konvertera råvaran information till den användbara faktorn kunskap.
Min slutledning är alltså att ingen enda beståndsdel räcker till framgång. Talar vi sedan framgång i världsnivå så måste nog allt finnas på plats. Den goda nyheten är att lycka inte förutsätter framgång, och det är där många går bort bort sig. Det går utmärkt att göra det man tycker är roligt fast man inte är bra. Jag har sett en hel del lycka förstöras genom åren inom många tävlingsformer för att glädjen i görandet byttes ut mot förväntan på framgång. När vi på SM hyllade Andreas Rundström som den störste någonsin inom svensk armbrytning och jag lämnar över mikrofonen till honom för att ge Sveriges samlade armbrytarelit ett råd så är det befriande att få höra den enda meningen: ”Man ska hålla på med det man tycker är roligt”.
