Narrativ är numera ett i det närmaste överanvänt begrepp, åtminstone bland oss som jobbar med kommunikation. Det betyder egentligen bara berättelse, men som med så mycket annat så tycker folk att det blir lite finare om man lånar in ett engelskt ord och uttalar det på svenska. En genomgående faktor bland de som använder ordet är att det är något som ska skapas, inte bara berättas. Det är med andra ord inte alls nödvändigt att det objektivt och sant återspeglar verkligheten, det ska bara vara berättelsen som du vill ha den. Det förutsätter i och för sig inte motsatsen heller, det behöver inte vara lögn, men det är helt enkelt inte kopplat till någon sanningsplikt.
I vår träningsvärld har sociala medier skapat en form av atleter som faktiskt inte tävlar i den idrott de säger sig hålla på med, alternativt bara tävlar där de får välja omständigheter och förutsättningar. Det är också här det florerar egensatta rekord som bara kontrolleras av personen själv eller dennes vänner.
Frestelsen är naturligtvis uppenbar. Om din status som influenser och din bekräftelsenoja kräver framgång så är det otäckt att försätta sig i en situation där inte berättelsen om framgång är garanterad. Kallar man sig profil istället för tävlande och bara gör sina lyft eller photo shoots där man själv kan välja att deleta misslyckade lyft och bilder så kontrollerar man ju sitt narrativ, som det heter på nysvenska. Men det speglar inte sanningen.
Det här är varför jag älskar öppna tävlingar där vem som helst kan ställa upp under angivna regler och mäta sig mot alla, utan att kunna välja och vraka bland motståndare. Man överlåter åt verkligheten att berätta historien, istället för att ha en kommunikationsplan.
Idag börjar de Svenska Mästerskapen i armbrytning, och med en full återhämtning efter pandemin så är det rekorddeltagande, och många klasser är så stora och innehåller så mycket fantastiska atleter att det är bäddat för överraskningar. Att vara speaker och kommentator under de här förutsättningarna är så fränt att jag får ståpäls. De som kommer har anmält sig i sin viktklass utan att veta vem de får möta, och startstegarna slumpas i systemet. Ingen lägger saker till rätta, ingen väljer motståndare, ska man stå överst på pallen så måste man slå alla, oavsett vem som ropas upp till andra sidan bordet. Får man oväntat stryk av någon som man tycker att man borde vara bättre än så finns det inget sätt att få göra om, eller ta bort det videoklippet.
Det är frestande både som arrangör och som tävlande att försöka ordna fram det perfekta scenariot, som blir det perfekt narrativ, men i det ögonblick det görs så försvinner den råa ärligheten. I sporter som genom demokratiska förbund styrs av de aktiva själva så garderar man mot friserade av sanningen genom att förutsättningarna är lika för alla. Om någon försöker med något så kan andra protestera, helt enkelt. Det ger en helt annan nerv, och när resultatet sedan skrivs ner så är det inget narrativ, då är det sanningen.
