En av de märkliga företeelser som finns runt träningskulturen är den i det närmaste oändliga mängd forskning och studier det finns om vad som funkar och inte. Forskning fungerar ju dessutom så att det kommer fram massor med data som sedan ska tolkas till information innan det kan förädlas till kunskap. Hoppar man då in redan vid dataleveransen så kan man lätt bli lite förvirrad, för det är som sagt ganska mycket. Själv gör jag liksom många andra det enkelt för mig och tar hjälp av coach Josef som redan har konverterat datan till kunskap som han tillämpar på många av Sveriges bästa styrkeatleter, och någon enskild medelålders man med komplex. Så mycket lyssnar jag dock på alla källor som finns att jag är rätt säker på att inget av det jag gör i min träning avviker från konsensus bland de kunniga.
En sådan tydlig princip som alla kunniga källor tycks vara överens om är den tydligt varierade belastningen, i klartext perioder med lättare träning. Just den här veckan är jag inne i en sådan, och jämfört med den vanliga volymen som kännetecknar coach Josefs inriktning så känns det larvigt kort och lätt. Allt pekar dock på att det är helt nödvändigt och väldigt funktionellt, och jag som har hunnit vänja mig reagerar inte nämnvärt. Däremot så har jag numera en träningskamrat som i viss utsträckning tar rygg på mig, i alla fall i tid och omfattning av passen. Som storvuxen man med 40-årskris har hans träning tidigare bestått av att börja träna, gå ut hårt och öka tills skada uppstår. Det har skett några gånger, så för honom ter sig lättare pass obegripliga. Ska jag hårdra det så behöver han inte begripa, just nu gör han som han blir tillsagd ändå, men det skadar ju inte att man kan klä principen i ord. Dels så slipper han troligen rusa rakt fram till nästa skada, men det finns en faktor till som inte nämns lika ofta.
Att just när man tycker att man orkar mer och mer ställa om till några lättare pass får en väldigt logisk och positiv effekt. Man blir lite otålig och börjar att längta till nästa tunga pass. Man blir sugen på att ta i på ett sätt som inte dyker upp om man bara ökar och ökar tills det går sönder. Det är samma princip som illustreras som allra bäst i Nalle Puh. ”Hur gott det än är att äta honing, så finns det ett litet ögonblick precis innan som är ännu bättre.” Det är den stunden som uppstår i huvudet när man har en lättare period och man får gå och tänka på hur fruktansvärt stark man kommer att vara nästa gång man får ta i på riktigt. Det är bättre att längta än att äta honing tills man spyr, eller träna tills man går sönder. Det kan vara rätt skönt att hinna bli lite sugen ibland, oavsett vilken njutning man ser fram emot. Det blir godare så.
👍🏻