I helgen fick jag för tredje gången vara expertkommentator på SVT:s sändningar från SM i armbrytning, vilket verkligen är något jag saknar från min tid på Eurosport. Nu är det inte så att jag har någon brist på tillfällen att prata i mikrofon, det gör jag snart sagt varannan helg på något eller annat sätt, men det är inte samma sak, och ibland saknar jag kommenteringen. Att få titta, analysera och förklara är en annan grej än att som publikpiska presentera namn och driva upp stämningen med röstläge och timing, vilket jag numera gör oftare.
Ni som inte kommer ifrån armbrytningen kanske undrar hur mycket det kan vara att säga om en till synes enkel rörelse, men tro mig, det finns massor. Ändå ligger hemligheten inte i knep och klurigheter, utan i muskelbanor och rörelser repeterade 10 000-tals gånger. Efter Victoria Karlssons suveräna och överlägsna seger i damernas -63 så berättade hon i tv att hon ändrat uppställning vid bordet och det var en del av vad som gett överlägsenheten. Det låter bedrägligt enkelt, men kan vara så svårt. Att ändra något som kroppen lärt sig göra genom tusen och åter tusen upprepningar och som dessutom varit framgångsrikt, är det man brukar kalla för kontraintuitivt. Det känns inte rätt, och allt blir krångligare när man försöker. Ändå är det hemligheten ligger om man vill komma vidare, förbi en platå, vägg eller vad man vill kalla det när utvecklingen avstannat.
Det finns massor av sporter som ser enkla och repetitiva ut, men där det är så svårt att nöta in justeringar. Mitt tragglande med de tre styrkelyftsmomenten gör det väldigt tydligt för mig. Så till synes enkla rörelser där jag gör lite fel och hindrar mig själv från att utvecklas. För er som ser det jag lägger ut på SoMe så är det förlåtligt att undra vad jag håller på med. Lägre vikter, långsammare rörelser, samma rörelser. Jag försöker helt enkelt att göra de där till synes enkla rörelserna bättre, för att utvecklas. Budosporterna, och för all del andra kulturella ritualer ibland annat Japan gör det här i sin extremform. Man ägnar sitt liv åt att upprepa sin ritual, i jakt på perfektion. Inte mer och krångligare, utan samma, igen, och igen, utan slut. Som så mycket annat så är det förmodligen inte något mål det är fråga om, utan att leva i processen av att bli bättre.
Nu är ju inte mitt lyftande alls i närheten av den meditativa nivån av upprepande, men jag har i alla fall kommit så långt att jag inte alls tycker att jag kan det. Det är ändå skillnad, för när jag var 25 så tyckte jag nog att jag kunde det, och då höll jag ju inte på och upprepade, eftersom jag tyckte att jag redan kunde. Har du nyligen börjat bryta arm, eller för all del bänkpressa, och tycker att du har lärt dig det nu, så vänta bara. Ju längre man håller på, ju mindre kan man, och det är det som skapar nötandet som för dig närmre perfektion.
