För många av oss är träningsvärken ett nödvändigt tecken på att vi har tränat tillräckligt hårt, även om det är en mer upplevd än faktisk verklighet. Det går att träna effektivt utan att få påtaglig träningsvärk, men hur kul vore det? Nyss hemkommen från 5 dagars resa där jag fått hoppa över träningen av logistiska skäl så har jag nu tryckt in tre pass på ett dygn. Alla med olika muskelgrupper, helt dum i huvudet är jag inte. Det, eller om det var uppehållet på 5 dagar, har dock lett till en något tydligare träningsvärk, vilket är mycket tillfredsställande. Det känns i alla fall som om man har lyft mycket.
Kruxet i min ålder är att det är lite svårt att skilja på träningsvärk och gubbstelhet, då ju mer träningsvärk jag har ju mer kan jag förneka gubbstelheten. Inte för att jag någonsin har varit någon parkourlöpare, men man vill ju hålla fast vid någon slags inbillad rörlighet.
Nu sitter det säkert någon opti-neurotiker och invänder att det inte alls är effektivt att träna så tätt utan vila emellan, och i alla fall inte som försök att träna ikapp efter svullar-resa. Det är här jag kommer till min poäng. Optimalt för mig är inte den maximala fysiska effekten av träningen, utan den upplevda. Skulle jag inrätta mitt liv helt och hållet efter den fysiska optimeringen så skulle jag få förändra väldigt mycket, utan att det egentligen ger något tillfredställande resultat. Lite bättre styrka och form, men ändå inte speciellt bra. Det skulle helt enkelt krävas en ganska stor insats för en ganska liten förbättring.
Upplevelsen däremot, den är lättare att manipulera till min fördel, och det är den korkade forceringen av träningspass och träningsvärken kommer in. Det känns som att jag satsar på riktigt, och i det här skedet av livet så är det det enda rimliga resultatet av träningen jag kan förvänta mig, men det är gott nog. Att det ska kännas bra är trots allt slutmålet för i princip alla. Gör man självanalysen av att ställa sig själv frågan varför något är viktigt så landar man där till slut ändå. Bli bättre, varför då? Vinna, varför då? Bli bäst, varför då? Slå rekord, varför då? Bli erkänd, varför då? Bli känd och ihågkommen, varför då? Att fråga sig det är inte alls det samma som att ifrågasätta om det ska göras, bara att förstå varför vi tycker att det ska göras.
Längst bort i den där kedjan så stannar det alltid vid att vi vill vara lyckliga, vi vill vara glada, vi vill vara nöjda, vi vill helt enkelt må bra. Det gäller bara att vi inte villkorar vårt eget välmående med ett visst sätt att ta oss dit, för då är det fara värt att man inte blir lycklig alls. Surrar vi fast oss vid att vi måste nå ett uppsatt mål för att bli lyckliga så riskerar vi att dö olyckliga om något går fel på vägen, och det vore ju tråkigt. Då är det bättre att vara glad över att det känns på riktigt, även om det mest är träningsvärk och gubbstelhet.
