En av de främsta markörerna på att jag verkligen har blivit gubbe är att jag har ganska svårt för positiva människor. Jag har inte slagit över till En man som heter Ove än, men jag har inte alls svårt att tycka att han är helt begriplig i sin hållning till livet. Jag tror faktiskt att det här är knutet till generation, folk som är 10 år yngre än mig reagerar oftast med förskräckelse över min hållning. Att inte vara positiv betraktas som lika tabu som att pissa på kyrkogården. För tydlighetens skull vill jag säga att det inte är något jag gör. Jag är respektfull, om än inte positiv.
Så här är det: Att alltid vara positiv är helt enkelt inte trovärdigt, och det är det jag har problem med. Allting är inte alltid positivt, men allting är inte heller negativt. Den som envisas med att vara positiv i allt väljer stundtals att blunda, och det är aldrig bra, och är precis lika tröttsamt som gnällspikar som alltid är negativa, för det är inte heller sant. Livet, i träning som annat, är oftast ett ständigt sammelsurium av båda. En del är bra, en del är dåligt, och blandningen varierar ständigt.
Det som kan verka vara en paradox är att ständigt vara positiv omöjliggör att vara optimist, det är nämligen inte alls samma sak. Att vara optimist innebär att man tror att det kan, och kommer att bli, bättre. För den som hävdar att allt är bra så finns inte den möjligheten. Om inget någonsin är fel, dåligt eller negativt, så kan det heller inte bli bättre. Tycker man att allt är lysande så finns det heller inget incitament att skapa någon förändring. Då är det ju redan bra, och bör inte sabbas genom förändringar. Nu är det ju inte så i verkligheten, och den som tror det berövar sig själv möjligheten till utveckling. Det finns inget som driver förändring lika effektivt som insikten att något är helt åt helvete, och så kan vi helt enkelt inte ha det.
Ni vet det där med be om tålamod att acceptera det man inte kan förändra, och kraft att förändra det man kan? Det låter väldigt klokt, men det ger ingen som helst vägledning i vad som faktiskt går att förändra eller inte. Sanningen är den att det man övertalar sig själv att acceptera genom att se positivt på kommer inte att förändras. Förändring börjar med konstaterande att så här kan vi helt enkelt inte ha det, och det är verkligen inte någon positiv syn på nuläget. Däremot så är det verkligen optimistiskt, eftersom det driver tron på att förändring är nödvändigt och möjligt. Om du ser positivt på att vara klen så kommer du att fortsätta att vara det det. Det finns inget bra med att vara klen, och det är inte något man bör se positivt på. Däremot optimistiskt, för det går nämligen att förändra, i alla fall om du inte är nöjd ändå.
