Beroende lite på var man tränar så kan det hända att man får vänta på sin tur på någon speciell utrustning. Det är säkert inget egentligt problem, men om man som jag följer ett träningsprogram som någon annan har gjort åt en med i det närmaste OCD-präglad ordning så är det inte bara att flytta om i programmet. Det ska göras i ordning som det står på lappen, helt enkelt. Oftast går det att lösa, med det vanligaste alternativet att varva i emellan någon annans set. Jag har nog aldrig varit med om att någon har sagt att det har varit ett problem, möjligen får man ibland svaret att det bara är ett eller två set kvar, och att vänta därmed inte äventyrar hela passet. Generellt sett är folk ganska tillmötesgående om man uppför sig som folk.
När det händer att man varvar i emellan någon annans set så uppstår en intressant företeelse. Har man aldrig tidigare gjort sina reps noga, disciplinerat och korrekt så gör man det då. Man är helt enkelt extremt medveten om att man är ett potentiellt störningsmoment i någon annans träning, och att det är på grund av deras välvilja man kan hoppa in och inte tvingas vänta. Jag antar att känslan är att man inte ska ha stört någon för att bara slarva sig igenom ett pass. Det ska vara värt att besvära någon annan för.
Det här har två väldigt positiva effekter, av ganska skild karaktär. Det första och uppenbara är att träningen blir bättre. Vi vill inte att någon som låter oss störa deras träning ska stå och se på och undra vad vi egentligen håller på med, och därför gör vi det så ordentligt som vi bara kan, med en förhoppning om att de ändå blir lite imponerade över något. Om inte styrka, så kanske form eller flit i alla fall. Det andra är att vi på grund av den konkreta fysiska verkligheten verkligen tvingas att tänka på hur vi själva och det vi gör påverkar andra. Påverkar andra gör vi varje dag, men det är sällan det blir så väldigt påtagligt som när någon står och väntar på att vi ska kört vårt set klart innan de kan fortsätta med sin träning. I alla jag får en önskan att förtjäna rätten att störa dem med att verkligen göra mitt bästa, även om det inte är för deras skull.
Tar man med sig det här ut i livet så blir det en ganska nyttig och sedelärande påminnelse om att jag i det jag gör tar andras tid och engagemang i anspråk, och inte ta för givet att de har tid att lyssna på mig, vänta på mig, eller anpassa sin planering runt mig. Alla som känner mig och umgås med mig vet naturligtvis att jag dagligen misslyckas med det, och glatt pladdrar på eller tar upp folks tid utan att tänka på hur det påverkar dem. Jag försöker att bli bättre på att komma ihåg att jag påverkar andra med det jag gör, och borde kanske alltid avsluta mina krönikor på det sätt som jag har gjort till vana att avsluta mina affärsmöten.
Tack för din tid.
