Jag har länge trott att uttrycket i rubrik är finskt, och har citerat det som så. Det passar liksom det finska folklynnet som jag känner det. Det visar sig emellertid vara en sanning med modifikation. Uttrycket tycks komma ifrån svenskspråkiga Österbotten, vilket förvisso är Finland, men svenskspråkigt.
Min förkärlek till uttrycket oavsett ursprung är ingen nonchalant hållning till självmord, jag menar ingen respektlöshet. Det är bland det mörkaste som finns, för den som själv hamnar så djupt, men också för alla omkring.
Jag har däremot något genuint och grundat emot tystnadskultur och smygande runt sådant som är mörkt och dåligt, och kanske är det därför jag tycker om uttrycket. Det finns något ärligt och vackert i att brista ut i uttrycket när man lutar sig tillbaka vid grillen en sommarkväll, eller vad man nu njuter av. Den ironiska och till synes mörka humorn ligger i det faktum att frågan var aktuell, i alla fall i fjol. Det är också en manifestation av en seger för livet, att man stod där i ett ögonblick inför avgrunden, men valde att inte hoppa. När man brister ut i uttrycket så är det för att man nu ser glädjen i att orka vidare i livet.
Nu finns ju inte frestelsen att ge upp bara på det slutgiltiga planet av att avsluta sitt liv. I mina speaker- och konferenciersuppdrag får jag ofta intervjua folk som har vunnit det de har satsat och lagt tid på, och i just det ögonblicket när de har lyckats brukar euforin vara total, och de flesta hävdar att de aldrig funderade på att ge upp utmed vägen. Det är säkert så de minns och upplever det just i segerrusets ögonblick, men jag tror inte att det är helt sant.
Jag tror att vi alla funderar på att ge upp ibland. Kanske inte i den slutgiltiga betydelsen av att ta sitt liv, men att lämna träningen, jobbet eller relationen. Ingenting utöver självmord är naturligtvis definitivt, men tankarna på att bara ge upp innebär sällan en organiserad nedtrappning.
En bra vattendelare på om det handlar om en nödvändig omprioritering eller att ge upp är hur det görs. Avsluta något kommer vi alla att behöva göra på olika områden i livet, inte minst inom träningssatsningar, men att bara släppa allt är att ge upp, att inte bry sig om de långsiktiga konsekvenserna för sig själv och andra. Om det är det mörkaste och mest slutgiltiga beslutet så får man aldrig tillfälle att ångra det, det får däremot alla omkring dig.
Handlar det om mindre saker än själva livet så kommer det komma gott om tillfällen när man bittert får ångra att man gav upp. Frågan ”tänk om …” kommer alltid att finnas med efter det. Du kanske ska sluta med något du ägnat tid åt, men gör det då övervägt och planerat.
Orkar du hålla emot den känslomässiga impulsen att släppa och ge upp så kommer det att komma en sommarkväll vid grillen, eller ett ögonblick på en prispall när du lyckligt kan andas ut och utbrista: ”Nu är jag glad att jag inte sköt mig i fjol”.
