Ingen är mer förvånad än jag över att hitta livsfilosofi hos Chuck Berry, men den här veckan hände det. Ingen skugga över Chucken, men det är inte som filosof vi kommit att uppskatta honom. Träningsmässigt är han också ganska otippad som auktoritet, även om jag ändå vill påstå att den som går i land med hans Duck Walk inte ligger efter med benträningen. Det är istället ”No particular place to go” som dök upp i en spellista som jag vill borra i lite. Hela låten går ut på att han kör runt lite planlöst med sin date, och kulminerar i att han inte får loss säkerhetsbältet för det tänkta hånglet, med resultatet att han tjurar hela vägen hem.
Utöver det skamlöst glada, råa soundet som är typiskt för Chuck Berry får vi med oss några frågor och kanske förtydligande lärdomar från låten. Paradoxen är att låten handlar om glädjen i planlösheten, och kulminerar i besvikelsen över att det inte blev som han ville. Det kan verka som just Chuck är särskilt motsägelsefull i sina reaktioner, men det här finns hos oss alla. Nu är troligen den här krönikans läsare alldeles för unga för Chuck Berry och betydligt mer hemma på gymmet än i 50-talsrock, så jag ska tillämpa på ett begripligare sätt.
Det är inte ovanligt att man säger att man går till gymmet utan att egentligen vilja något mer än att hålla sig i form och må bra.
Det må vara lovvärt, men när man sedan tjurar över ett bommat lyft eller dåligt resultat avslöjar man sig. Man ville visst något mer, man hade tänkt sig en framgång, men man vill inte riktigt stå för att den förhoppningen fanns. Någonstans så skäms vi för att vi ville mer, både i träningen och livet, och gömmer den tanken inom oss, så att ingen sedan ska kunna påstå att vi misslyckats. Kanske är det bara Jantelagen, kanske är det djupare och bottnar i personlig osäkerhet och rädsla för att bli till åtlöje. Inget gör ondare, och vi är många som bär med oss sår från barndomen på området. Det är ändå fåfängt att försöka gardera sig, för även om vi dolt förhoppningen så klarar vi inte att dölja besvikelsen. Folk märker när vi inte tar oss loss från våra förnekelsers säkerhetsbälte. Ska jag sticka ut hakan här så kan det finnas ett genusperspektiv här, i alla fall i relationer tycks det vara vanligare bland kvinnor att förvänta sig sådant man aldrig uttalat, och sedan bli sur över att det inte levererats. Till deras försvar ska sägas att det inte är helt orimligt att förvänta sig att den man lever med har någon slags basal uppfattning om vad man tycker om.
Innan man slår fast någon genusskillnad ska man nog titta på sitt eget beteende. Fördom eller inte så kan det vara befriande att formulera den där förhoppningen. Först för dig själv, och sedan för andra det berör. Inte bara för att folk som tycker om dig har lättare att göra dig glad om du berättar vad som gör dig glad, men också för att förstå dig själv. Vi vill, vi hoppas, vi drömmer om sådant som gör oss lyckliga. Kanske är det att bli starkare, kanske är det ett hångel på bilturen. Vi kommer kanske aldrig att uppnå allt vi hoppas på och drömmer om, men det är ingen skam i att erkänna att man ville något. Man blir en tråkig och sorglig människa om man låtsas ha allt man önskat, och sedan när det är alldeles för sent och man är på väg hem, i livet eller från bilturen, bara kunna formulera det vemodiga ”Jag ville mer”.
