Det finns en skröna om en incident med ett av USA:s hangarskepp som har florerat på nätet i många år. Jag utgår ifrån att det är en skröna, eftersom den är beroende av förutsättningar som är osannolika, gränsande till omöjliga. Jag menar den om hur ett hangarfartygs kommandobrygga upptäcker ett ljus föröver, och via radiokommunikation kräver företräde och att den andre ska väja. En ganska kortfattad stämma svarar, vägrar och kräver istället att jänkarna ska väja. Efter några replikskiften tröttnar kaptenen på hangarfartyget på att vara artig och ryter: Det här är USS Jätteskitstor, världens största fartyg, lämna väg! Rösten i radion svarar efter en kort paus – Det här är en fyr. Ert drag.
Jag är rätt säker på att det här aldrig har hänt, eftersom jag dels tror att den amerikanska flottan har koll på var fyrarna står där de far fram, och dels för att det redan finns regler till sjöss om vem som ska väja. Trots att jag alltså tvivlar på sanningshalten så blir jag den här veckan påmind om skrönan, huvudsakligen på grund av att jag min vana trogen har besökt Almedalsveckan. Med ett år kvar till nästa val så håller våra politiska partier på att positionera sig, och eftersom vi har så många olika partier i riksdagen så uppstår spekulationer om hur eventuella samarbeten och koalitioner kan komma att se ut. Alla partier kommer i sin tänkta väg framåt att stöta på hinder. Om man väljer att väja för det hindret eller inte beror naturligtvis på hur stort det är. De flesta väjer för det som är hangarfartygstort, färre för en optimistjolle, men allt kan flytta på sig om det är tillräckligt motiverat. Utom fyrar. De kan inte flytta på sig, och är det alla måste utgå ifrån och ta hänsyn till. I den bästa av världar så utgörs de där fyrarna av värderingar, vare sig det är på partinivå eller för oss som individer.
De som har politik som hobby är förtjusta över förhandlingar och kompromisser, eftersom det är så man tar sig framåt. Det är beundransvärt, men det måste finnas fyrar. Det måste finnas sådant som inte går att flytta, för då är det inte längre någon idé. Sådant som man inte kan flytta på utan att livet går på grund. Så starka ska värderingar vara om de ska vara värda namnet. Det är rätt många i världen som har börjat försöka knuffa på sina fyrar, inte minst inom träning och idrott. När det inte längre är viktigt om man trycker in konstgjord framgång via nålar, bara man kommer framåt. När det är viktigare att man tilldöms en seger än att man faktiskt vann korrekt. När man välkomnar felaktiga domslut, bara man själv har nytta av dem. Min egen träning är inte på den nivån att de valen definierar mig. Det gör däremot alla människors lika värde oavsett vilken färg de har, eller vilken nytta vi har av dem, och att alla har samma möjlighet att delta i det vi gör gemensamt. Det är min fyr. Ert drag.
