När jag gjorde min värnplikt på Kosta skjutfält så var det som depå- och bevakningssoldat, med tilläggsutbildning ambulanssjukvårdare. Det är vad jag hade skrivit på Linkedin, om det hade varit relevant i det forumet. I mera vardagligt tal var jag malaj, vilket är sista filtret innan kronvrak, alltså att man inte får vara med alls.
Eftersom jag hade bestämt mig för att bära vapen och inte söka vapenfri tjänst så var ju det här lite retligt. Jag bröt mot det som då var frikyrklig norm, fattade ett eget grundat beslut, och så fick jag bara nätt och jämnt bli soldat. Jag vet inte riktigt vad det berodde på, men jag var väl inget fysiskt praktexemplar, och antar att jag misslyckats med att övertyga mönstringskontoret om min förträfflighet i övrigt.
Trots min besvikelse så tog jag mig an det som ändå kunde beskrivas som militär grundutbildning, också kallat gröntjänst. Vi utbildades på AK4, trupp- och pansarminor, handgranater och pansarskott, sov i tält, gick på led och cyklade LTAC, lätt terränggående attackcykel. Och så den specifika vakttjänsten, det var där jag briljerade. Visitationer, zoner, uppmärksamhet, skyddsobjekt och så vidare. Det är inte svårt att briljera på en relativt enkel uppgift under den halvtimmen den ska övas under befälens övervakande, men trötta blickar.
I ett skarpt läge där den lede fi kontinuerligt försöker nästla sig in anläggningen tror jag att jag skulle vara en brilliant bevakningssoldat. Problemet är att det är rätt sällan som ryssen kommer, i stället så är vardagen grå och långsam för en bevakningssoldat. Det är oändliga rutiner av att titta på ID-kort, öppna grindar och sätta upp lappar, dag ut och dag in. För att vara en bra bevakningssoldat ska det göras med samma noggrannhet och entusiasm som när man letar bajonetter i kängskaft. I korthet var jag alltså ingen vidare bevakningssoldat.
Nu har jag mer självinsikt än att jag tror mig kunna lära ut något om Sveriges försvar, men med den här krönikans klassiska radioövergång till gymvärlden tänker jag att liknelsen är uppenbar. Gymmets vardag är rätt lik bevakningssoldatens. Det är inte svårt att briljera när man ska persa, inte minst om man också filmar det så att alla kan se, vare sig de vill eller inte. Men det är inte lyftet du får till när kompisen som ska hjälpa dig tittar som gör dig bra. Det är rutiner som är ganska tråkiga ska upprepas som, dag ut och dag in. Är man bevakningsman så är man inget bra om man struntar i att kolla legitimation på inpasserande en stund på eftermiddagen när man dricker kaffe, och att skippa de tråkiga kompletteringsövningarna kommer att göra att du inte blir bättre.
Det är lätt att lura sig själv med att man minsann är bra om det är skarpt läge, även om man slarvar annars. Så är det inte, eftersom varje läge är skarpt som en liten del av helheten. Det ena är inte skarpare än något annat. Du ska inte vara brilliant när det blir kris, du ska vara brilliant så att det inte blir kris alls.
