Jag vet inte om det bara är att jag har blivit gammal och misstänksam, men jag tycker att det är något lite märkligt med folk som vet allt.
Jag inser att jag i någon mån kastar sten i glashus, eftersom jag tror att jag under stora delar av mitt liv har uppfattats just så. Det ska visserligen inte blandas ihop med att alltid tro att man har rätt, det gör jag fortfarande. Där är ju motsatsen absurd, att folk skulle gå omkring och tro att de har fel. En någorlunda normalt fungerande människa ändrar sig om de inser att de har fel.
Däremot så blir det nog allt vanligare att jag säger att jag inte vet när jag tillfrågas om olika saker. Det skulle kunna bero på tilltagande ödmjukhet med åren, men troligare är att jag insett att man ganska lätt blir synad på sådant man påstår som man egentligen inte vet. Det är en pinsamhet jag gärna undviker.
Kärnfrågan kvarstår dock, vad är det som känns så konstigt med folk som tycks veta allt? Jag tror att det är att vi intuitivt vet att ingen människa kan besitta oändlig kunskap, eftersom det tar tid att lära sig saker. Den insikten gör i sin tur att vi faktiskt inte riktigt vet vad personen i fråga faktiskt kan och vet på riktigt.
I träningsvärlden syns kanske beteendet speciellt, vår subkultur är ju ofta som att studera mänskligt beteende i labbmiljö. Allt är uppförstorat och tydligt. Till och med inom träning så är den totala massan av kunskap så stor att den knappast kan rymmas hos en enda person. Ändå är det rätt gott om folk som tycks kunna precis allt om alla former av träning. De vet vilka träningsformer som är bra och dåliga, vad som är risken med de olika varianterna, varför en viss övning inte är bra och en annan är optimal och så vidare. Ofta känner de precis alla också, om man ska tro på namedroppandet. Rätt ofta har de en mycket lös definition på att känna någon, det är inte alla de nämner som också känner dem.
Bilden av den totala kunskapen är alltså inte sann, och här kommer vi till obehagskänslan. Eftersom vi vet att ingen kan veta allt, så vill vi kunna sortera upp flödet i vad som är sant och vad som är gissat. Kan vi inte det eftersom allt låter tvärsäkert, så litar vi i stället inte på något. Förmodligen har de hyfsad kunskap på något område, men vet vi inte vilket så spelar det ingen roll.
Hur vet man då vem man ska lyssna på? Mitt råd är att leta efter de som är ärliga med vad de inte kan och känner till, och fråga dem om de specifika områden som de faktiskt kan. Även om ingen kan allt så ska man inte missa att det faktiskt finns mycket folk som kan tillräckligt. Dem ska man lyssna på, på de områden de kan. Det de inte kan talar de om, och då får man fråga någon annan, men inte de som säger att de kan allt. De får vi lära oss annat av, kanske hur vi själva fungerar ibland?
