När man leder ett världsmästerskap med över 30 deltagande nationer som alla håller med det som oundvikligen är en nischsport så är lätt att tro att vi alla är rätt lika. Vi tror visserligen att vi är mer lika de vi talar samma språk som, eller åtminstone delar ett andraspråk med, men det är en bedräglig förenkling. De flesta indier här talar hyfsad engelska, men där slutar likheten. Amerikanerna talar bara engelska, och givet kulturimperialismen så känns de ju väldigt nära, ända tills man diskuterar organisation, struktur eller politik med dem. Då upptäcker man ibland att vi står långt, långt ifrån varandra och får jobba lite med att överbrygga det. Överlag är det mycket det mitt arbete i förbund och tävlingsledning går ut på, att överbrygga missförstånd och skillnader för att hitta den gemensamma nämnaren. Är man på VM i armbrytning så är det rätt självförklarande, armbrytning är den gemensamma nämnaren, och det går att samlas runt det.
De som är stora konsumenter av förutnämnda kulturimperialism blir dock väldigt nervösa när Azerbajdzjanska juniorer firar sina segrar med att ropa Allahu Akbar, och lite allmänbildning är på sin plats. Allah betyder helt enkelt Gud på arabiska, inte en särskilt variant, det används av såväl kristna araber som i andra religioner av arabisktalande. Sedan är det inte ett fientligt rop, utan något som används i princip i alla sammanhang av glädje, firande och seger. Gud är störst/större helt enkelt. Det betyder i sig inte att vi är speciellt lika varandra kulturellt, men några fiender är de inte.
Däremot i somliga fall formidabla motståndare vid armbrytarbordet. De närvarande indierna har i det avseendet inte varit lika formidabla motståndare, men jag känner mig mycket besläktad med dem i deras försiktiga undran om kryddor är helt förbjudna i den här delen av världen. Det har inte varit något fel på den maten jag har blivit serverad, men någon vindaloo är det inte.
Om jag skulle ta på mig att definiera vilka av armbrytarsyskonen vi svenskar står närmast så är det länderna runt Östersjön, Skandinavien och de centraleuropeiska länderna. De övriga västeuropeiska länderna har uppvisat en notorisk oförmåga att organisera sig inom armbrytningen, och de östeuropeiska länderna lever kvar i i hierarkiska strukturer som är statsfinansierade och inte alls liknar våra folkrörelser. Poängen är dock inte att räkna ut vilka vi är mest lika, utan att både likheter och olikheter finns. Det här gäller självfallet på individnivå också, och lärdomen är att man får jobba med att överbrygga skillnaderna om man ska kunna ha glädje av det gemensamma.
Grundbulten måste vara att alla får vara med, i världen i samhället och i sporten vi håller på med, och då kostar det lite jobb. Visst kan vi hålla oss till de som är som vi, men livet blir oändligt mycket tråkigare. Jag tycker varken amerikaner eller azerbajdzjaner har rätt i sina mest utmärkande drag, religösa yttringar eller kulturella konstigheter, men när jag lägger lite tid på att överbrygga det så tycker jag faktiskt om dem.
