Min vana trogen i mitten på september så är jag på Lastbilsträffen i Ramsele, vilket är ett väsentligt större evenemang än man tror om man inte har varit här. I fjol var det 19 000 besökare här över två dagar, och trots lite tveksamt väder så finns det inget som tyder på att det är något mindre i år. Kärnan är naturligtvis de 300 utställande lastbilar som kommer och är putsade till showroomnivå, men festen är mer än så. Den har kommit över den där gränsen när evenemanget i sig är ett varumärke som drar folk, mer än vilka lastbilar eller vilka artister som är här. Det innebär i sin tur att fler och fränare kommer, och tillväxten blir organisk.
Oavsett folkfesten på sluttningen till Faxälven så är det faktiskt själva lastbilarna jag vill ta med mig en princip ifrån den här veckan. Det är nämligen en sak som förenar showbilarna, oavsett lastbilsmärke, motivlack, skinninredningar och en osannolik puts. De är i princip utan undantag arbetande fordon. Det är inte heller bara fordon som går på asfalt i skonsam miljö. Det är grusbilar, timmerbilar, tankbilar, asfaltsbilar, lastväxlare, tunglastare och så vidare. Det är till och med så pass konsekvent att det inte anses vara kutym att inte arbeta med bilen, oavsett hur fin den här. Kan man åka på utställning och stå och skryta så kan man också arbeta.
Lastbilsfolket är nämligen hårt arbetande människor som har i ryggmärgen att man ska göra rätt för sig. Visst vill de bli uppropade av mig på prisutdelningen för att få pokal för sitt ekipage, men inte till priset av att inte arbeta med det. Det som ger respekt i branschen är att ha bilen i det här skicket trots fulla arbetsveckor. Därför brukar också miltal stå angivet på startskylten i framrutan. Man är stolt över varenda mil och timme bilen har arbetat. Med racebilar brukar man tala om begreppet ”Show&go” alltså bilar som både körs och står på utställning. I lastbilsvärlden gäller det alla och kräver ingen särskild beskrivning.
Det här står i bjärt kontrast till styrkevärlden där det finaste att eftersträva tycks vara att inte behöva göra något annat, så kallat proffs. Det finns till och med exempel på de styrkesportare som missbrukat vårt välfärdssystem för att låtsas vara proffs och vara sjukskriven i anslutning till tävlingssatsningar. Det är tack och lov ovanligt med rent mygel, folk kan faktiskt vara skadade och sjukskrivna på helt legitim grund, även om de är elitsatsande. Även showlastbilar kan köra sönder och stå på verkstad, det är inget märkligt.
Det är ironi på hög nivå att vara så vältränad att man inte kan göra något annat, precis som det vore att ha en lastbil som är så välbyggd att den inte går att köra i yrkestrafik med.
Respekt för att man har byggt något så imponerande, vare sig det är fysik eller lastbil, får bara den som har skött sitt liv i övrigt.
Ni som påstår att det inte går vid en elitsatsning är välkomna till Lastbilsträffen i Ramsele för att bli överbevisade av folk i keps och träskor.
