Att träna hårt utan musik är som att äta äppelkaka utan vaniljsås – något fattas. Att lyssna på musik från en dålig högtalare är som att äta den där äpplekakan där vaniljsåsen är utbytt mot klorin.

Ett bra hemmagym behöver därför en bra högtalare. Så, vilken högtalare passar bäst för hemmagymmet? Här tipsar vi om olika högtalare för ditt hemmagym, oavsett om du har ett litet, ett mellanstort eller ett enormt hemmagym. Fler recensioner på högtalare kan ni läsa på Techsajten.se.

Det lilla hemmagymmet

De flesta som har ett hemmagym har ett litet sovrum eller källarskrubb där de nätt och jämt får plats med en bänk, en skivstångsställning och eventuellt ett par hantlar. I det lilla hemmagymmet är plats en bristvara och en stor högtalare hade bara varit i vägen. Men, det finns mindre högtalare som trots sin ringa storlek kan bjuda på både hög volym och en hyfsad basåtergivning.

En smidig, relativt liten och lättplacerad högtalare är JBL Charge 6. Den är liten nog att få plats på fönsterkarmen och låter betydligt mer än den ser ut att göra. JBL Charge 6 kostar 1 699 kr.

Läs recensionen här.

Om din budget är knaper kan du glädja dig åt att JBL Flip 7 kostar en femhundring mindre än Charge 6. För 1 199 kr får du en högtalare som förvisso inte låter riktigt lika kraftfull som Charge 6, men ändå både klart och relativt högt. En ännu smidigare högtalare som är väl värd sitt pris.

Läs recensionen här.

Det mellanstora hemmagymmet

Ett mellanstort hemmagym har ofta en rejäl powerrack, ett välfyllt viktställ, ett tåligt gymgolv, evetuellt ett litet hantelställ och kanske ett lyftarpodium. Här nöjer man sig inte med småhögtalare, utan här vill man kunna brassa på ordentligt när det vankas maxning.

En perfekt högtalare för det mellanstora hemmagymmet är Marshall Bromley 450. Den låter fantastiskt bra, den är mångsidig och den är snygg nog att kunna stå framme även om konungen skulle komma på besök. Du kan också koppla in mikrofoner och instrument på baksidan av högtalaren, om konungen skulle vilja svänga sina lurviga. Batteritiden ligger på 40 timmar, vilket är ruskigt bra. Den kostar dock 7 499 kr, men byggkvaliteten, ljudkvaliteten och batteritiden väger upp för priset. Dessutom får du med ett laddningsbart batteri.

Läs recensionen här.

En betydligt billigare högtalare för det mellanstora gymmet är JBL Boombox 4. Den har nog med volymresurser för att fylla en halv villavåning och tillräckligt djup bas för att det ska kännas i pecsen. För 4 490 kr är det svårt att få bättre ljud för pengarna. Den är också betydligt lättare att bära omkring på, så om du vill ta med din högtalare till stranden efter avslutat träningspass är Boombox 4 det bättre valet.

Läs recensionen här.

Det stora hemmagymmet

För den som inte nöjer sig med kommersiella gym, men fortfarande vill ha samma utbud, är det stora hemmagymmet lösningen. Här hittar man ofta maskiner för både för styrka och kondition, fullstora hantelställ, smithmaskiner, kryssdrag, ett flertal bänkar och utrustning av mer exklusiva märken. Varken utrymme eller ekonomi är några hinder här.

När det kommer till högtalare behöver man kraft – på riktigt. En högtalare som bjuder på det är JBL PartyBox 720. Basen går löjligt djupt, mellanregistret är brett och omfångsrikt och diskanten är kristallklar. Dessutom har den volymresurser nog för att fylla vilket hemmagym som helst, även om hemmagymmet skulle husera i en hangar. Högtalaren har också en inbyggd ”ljusshow” som kan ge gymmet like discokänsla, om man nu vill ha det. I annat fall går det självklart att stänga av det. Som grädde på moset har PartyBox 720 mängder av ingångar så att du kan koppla in mikrofoner, instrument och DJ-bord.

JBL PartyBox 720 kostade 10 000 kr när den släpptes i höstas, och redan då var den rimligt prissatt. Nu har JBL sänkt priset med 2 000 kr till 7 990 kr, vilket gör högtalaren löjligt prisvärd! Det ska sägas att även om PartyBox 720 går att spela trådlöst följer det inte med några batterier (de får man köpa separat), så det är sladd som gäller här. Här till höger ser ni hur mycket större PartyBox 720 är än Boombox 4.

Läs recensionen här.

Om du vill ha en högtalare som har en mer klassisk look men fortfarande bjuder på kraft, bra ljudkvalitet och möjlighet att koppla in mikrofoner och instrument kan Marshalls flaggskepp Bromley 750 vara något att spana in. Det här är storebrorsan till Bromley 450, vilket innebär ett betydligt kraftfullare ljud, samma fantastiska batteritid och samma funktioner som lillebrorsan. Även i Marshalls båda högtalare finns en ”ljusshow”, men den är betydligt mer sparsmakad än den som finns i PartyBox 720.

Bromley 750 kostar 10 990 kr och är därmed överlägset dyrast bland dessa högtalare, men då ingår det ett batteri som gör att du kan använda den utan att koppla in sladden i väggen.

Läs recensionen här.

De två tungviktarna: JBL PartyBox 720 bredvid Marshall Bromley 750. Om du vill veta vilken av dessa två som är bäst kan du läsa ett jämförande test här.

2025 – Ett år att lägga i sophinken

Likt traditionen kräver ligger jag i en svart skinnsoffa i Norge för att försöka sätta ord på året som har varit.

Det här året har varit ganska omvälvande på flera sätt där en del bra saker har varvats med desto fler dåliga. I min förra årskrönika skrev jag att jag bör göra någonting åt min försämrade syn. Jag lyckades till slut känna mig fram och hitta in till en optiker. Besöket ledde till att jag i detta nu författar den här krönikan iförd ett par glasögon som inte är av den sort man kan köpa på stormarknader och bensinstationer. Jag försöker intala mig själv att jag inte alls ser ut som Bert utan mer som en sofistikerad professor. Säkert lurar det någon som ännu inte har hittat in till optikern…

Efter förra årets hjärtesorg där vår underbara hund Kodiak avlivades fattade vi beslutet att köpa en ny hund, så i somras blev det en realitet. Decibel heter hon, vår gula labradorvalp. Decibel tycker att mat, människor och vattenlekar (i den ordningen) är det bästa livet har att erbjuda, och det har hon ju rätt i. Decibel kallas numera också för Tyson efter att hon glädjenafsade min pappas öra så att blodvite uppstod.

Jag jobbar kvar på min skola, vilket jag trivs väldigt bra med. Eleverna är underbara, rektorerna är fantastiska och mina kollegor är grymma. Det är åtta mils pendling tur och retur varje dag, men det får det vara värt när man trivs så bra på jobbet.

Under 2025 har jag och min parhäst Trywall bara kunnat släppa 8 avsnitt av MAXstyrka Radio. Anledningen till det är dels att Tryvall valde att ta en paus på grund av sina totalt värdelösa jobbtider, men också för att en uppdatering av operativsystemet på min MacBook Pro gjorde så att inspelningsprogrammet slutade fungera. Nu verkar alla tekniska tillkortakommanden vara lösta, så under början av 2026 planerar vi att vara tillbaks med podden igen.

Jag vill också slå ett slag för MAXstyrkas systersajt Techsajten.se som dundrar på med recensioner (bland annat på träningslurar), nyheter och guider. Läs gärna min årskrönika där också och följ gärna Techsajten på Facebook och Instagram om du gillar teknik. Du kan också prenumerera på nyhetsbrevet Veckans techsnackisar. Jag tackar och bockar i förväg.

Till sist kommer en uppmaning till dig som läser: Livet är ju en bergochdalbana där man aldrig vet vad som händer efter nästa krön, och det bästa man kan göra är att sitta lugnt i vagnen och njuta av åkturen så gott man kan. Det här året har inte jag personligen drabbats av några allvarligare sjukdomar eller skador, men väl människor i min närhet. När livet tas för givet (vilket de flesta av oss gör sig skyldig till) blir fallet desto hårdare när en allvarlig sjukdom knackar på dörren och drabbar en nära vän, en familjemedlem eller en släkting. Jag försöker alltid vara närvarande, positiv och tacksam, och det blir extra viktigt när livet ställs på sin spets. Vi har alla en begränsad tid här på jorden och om vi hade fått en almanacka där vi kunde se våra kvarvarande dagar hade vi säkerligen lagt upp dagarna annorlunda, så varför inte göra något åt saken och lev livet till fullo under 2026? Vänta inte med att följa din dröm. Tänk inte att du ska göra det du vill om några år, eller när du går i pension. Många människor har skjutit upp sina drömmar för att sedan mista livet innan drömmarna har förverkligats. Njut ordentligt nu och ta hand om dina nära och kära medan du kan.

Jag vill i vanlig ordning ta tillfället i akt och tacka Sveriges bästa speaker och krönikör Anders Axklo som alltid levererar kvalitativa krönikor av högsta kvalitet varje fredag, stort tack till ”tågkörar-Trywall” som ni kommer få höra lite oftare i MAXstyrka Radio under 2026, stort tack till alla sponsorer och stort tack till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier! Ni är alla underbara!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas årsbästalista:

Årets manliga atlet – Viktor Lingman

Vi har inte direkt varit bortskämda med svenska atleter som plockar hem tunga titlar i strongman genom åren. Magnus Samuelsson är den enda man från Sverige som har vunnit Världens Starkaste Man och Martina Andersson är den enda kvinna som har vunnit Världens Starkaste Kvinna (u82). Nu kan vi äntligen lägga till ännu en atlet till den celebra skaran! Viktor Lingman har länge abonnerat på titeln som Sveriges Starkaste Man i de lättare klasserna, men nu mötte han världens starkaste män under 90 kg och ett helt annat motstånd. Det spelade dock ingen roll och när den sista grenen var över vann han tävlingen med fem poäng före tvåan. Världens starkaste man är självklart även Årets manliga atlet – Viktor Lingman.

Bubblare: Cim Johansson

Årets kvinnliga atlet – Ellen B. Åkesson

Den schweiziska armékniven Ellen B. Åkesson är Sveriges mest allsidiga styrkeatlet. Det spelar heller ingen roll vilken kraftsport vi snackar om: styrkelyft, strongwoman, armbrytning, grepptävlingar, fitness – you name it. Allt hon testar blir succé och nästan varje gång hon tävlar blir det medalj. Hon ställde upp i över 25 tävlingar under året och medaljskörden innefattar bland annat dubbla VM-guld i armbrytning, SM-guld i Fitness Five, SM-silver i Sveriges Starkaste Kvinna 2025 (u73) och guld i det nordiska mästerskapet i treetlifting. Årets kvinnliga atlet är Ellen B. Åkesson.

Bubblare: Emelie Leach

Årets nykomling – Emil Johnsson

Som 24-åring tog jag strax över hundra kilo i bänkpress och tyckte att jag var ganska stark. Vid samma ålder drar Emil Johnsson över 400 kg i marklyft, pressar 150 kg i stockpress och placerar sig bland de sju starkaste männen i Sverige! Han gick från att vara näst starkast i Sverige i u105 kg till att året efter vara topp-10 i tungviktsklassen. Man bör aldrig spekulera i hur bra någon kan bli, men att Emil är ett enormt framtidslöfte är en underdrift. Årets nykomling är Emil Johnsson.

Årets sorti – Marcus ”Buktryck” Yngvesson

En av de härligaste och gladaste strongmanprofilerna har utan tvekan varit Marcus ”Buktryck” Yngvesson. Svärmorsdrömmen med den glada uppsynen har varit en lika självklar del av Sveriges Starkaste Man-finalen som bicepsrapturer de senaste åren, men det här året gjorde han sin sorti från sporten. Trebarnspappan bytte ut dragremmar, luktsalt och avdragna valkar mot babyolja, blöjor och sömnbrist – vilket såklart är helt rätt prioriterat. Buktryck, vi kommer sakna dig i sporten enormt!

Årets krönika – Nu är man glad att man inte sköt sig i fjol

Fredagskrönikan, signerad Anders Axklo, är alltid bra – alltid tänkvärd. Vissa bjuder på en stunds underhållning medan andra stannar kvar betyder längre. Min favoritkrönika under året lades upp den 25 april med titeln Nu är man glad att man inte sköt sig i fjol. Krönikan handlar inte primärt om självmord, utan om att inte ge upp. Väl värd att läsa igen!

Årets skägg – Johan Liljeblad

Johan Liljeblad har haft en framgångsrik karriär som både atlet och coach inom kraftsport – men han innehar också en ansiktsbehåring som är tätt som en persisk matta. Det senaste året har han odlat en mustasch som inte hade skämts för sig på de stora skäggscenerna, en musch som valrossar hade avundats. Hans anlete bör numer pryda frimärken och klassas som kulturkanon! Årets skägg tillhör Johan Liljeblad.

Nu gräver vi ner 2025! Må 2026 bli det bästa året hittills!

2024 – Ömsom guld, ömsom fekalier

2024 är snart ett minne blott och även den här gången befinner jag mig i Norge för att traditionsenligt författa MAXstyrkas årskrönika. Den här gången är jag inte lika högt upp i Norge som jag var för ett år sedan när den förra årskrönikan skulle skrivas, utan  det här huset ligger blott två mil söder om Oslo. Det sydligare läget innebär att det i detta nu inte ligger en endaste liten snökristall på marken utanför fönstret. Därmed slipper man tvingas tacka ja när frugans syskon bjuder in till tveksamma vinteraktiviteter så som vinterbad och annat otyg. Istället kan jag sitta här i soffan med en iskall julmust (som jag tog med hemifrån eftersom norrmännen fortfarande inte har upptäckt denna underbara juldryck). Till Norges försvar ska det nämnas att det snöade tidigt på julaftonsmorgonen, så det blev en vit jul här ändå.

Året som snart är till ända har för mig personligen bjudit på ömsom guld och ömsom fekalier, som alla andra år alltså. Vi börjar med skiten:

Fem dagar innan skolavslutningen, då vi skulle avtacka våra sjätteklassare som skulle sluta mellanstadiet, trillade jag i en blöt trätrappa bärandes foppatofflor och bröt handleden. Efter att ha vaknat upp på sjukhuset åtta titanskruvar rikare insåg jag att jag inte är en ungdom längre, en insikt som också cementerades i november då jag fyllde 40 år och över en natt förvandlades till en medelålders gubbe med krämpor, nostalgisk musiksmak och synförsämring. Någon åldersnoja har jag lyckligtvis inte drabbats av, men under 2025 kommer jag behöva besöka en optiker för att med största sannolikhet införskaffa mina första glasögon någonsin. Krämporna och handledsbrottet har varit ypperliga bortförklaringar till att inte träna, men det får jag försöka ta tag i under 2025, om jag nu inte drabbas av fler skador och åldersrelaterade förslitningar.

Vår underbara jycke Kodiak tvingades avlivas efter att han bet min son Gabriel i handen (efter att Gabriel hade försökt ta bort en fästing på honom). Han var en fantastisk hund på många sätt: extremt intelligent, lättlärd och arbetsvillig. Men, att gambla med mina barns välbefinnande som insats var inget alternativ. Att ta bort honom, bara ett par dagar efter hans tvåårsdag, är dock bland det jobbigaste jag någonsin har varit med om och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom. Den som aldrig har haft en hund som har avlivats kan omöjligt förstå den smärtan… Kommer det införskaffas en ny hund under 2025? Kanske, kanske inte.

Under året har flera släktingar tyvärr gått bort efter sviterna  av olika sjukdomar Jag har varit kistbärare några gånger genom åren och det är alltid en lika märklig känsla när man håller i det där spännbandet och tillsammans med några andra gör sitt bästa för att synkroniserat sänka ner kistan ett par meter under våra fötter. Man får vara glad och tacksam att man får bli äldre. Det är trots allt inte alla förunnat.

Så, dags för lite ljusare saker som har hänt:

Efter sommarlovet började jag arbeta på en nybyggd skola i samma kommun som jag har jobbat i de senaste tre åren. Skolan ligger bara ett stenkast från den gamla skolan och har potential att husera dubbelt så många elever som den gamla. Mina elever och kollegor är fantastiska, så det är värt att åka de fyra milen (enkel väg) varje dag.

Jag och min fruga firade tioårig förlovningsdag den 23 december. Trots att vi har varit förlovade i ett decennium har vi fortfarande inte gift oss (bland annat på grund av pandemin). Vi får försöka sikta på 2026, eller något…

Min fjortonåring till skötebarn, alltså MAX Grip Challenge, blev en lyckad tillställning även det här året. Varje år tänker jag att jag nog inte kommer köra tävlingen fler gånger på grund av arbetsbelastningen, men strax efter att varje tävling har avgjorts blir jag alltid sugen på att arrangera tävlingen även nästkommande år. Så ja, det lutar starkt åt att MAX Grip Challenge kommer tillbaka nästa år igen. Trywall kunde i år inte vara på plats så Gabriel fick rodda tävlingen istället medan jag skötte sekretariatet. Arne Person var domare och Linnea Enstedt höll i micken, båda två höll som vanligt världsklass.

Under 2024 har jag och min parhäst Trywall hunnit släppa 19 avsnitt av MAXstyrka Radio. Vi har bland annat intervjuat Carolina Klüft, Jacob Gudiol, Fredrik Johansson, Cim Johansson, Fredrik Svensson, Fia Reisek, Malin Bergström och Anders Dalahästen Dahlquist. Vi testade också ett nytt format av MAXstyrka Radio där vi avvek från det vanliga upplägget och istället svarade på lyssnarfrågor m.m. MAXstyrka Bonusradio hette den podden och tanken är att vi kommer fortsätta med det lite då och då under 2025.

Vad 2025 har i sitt sköte har jag ingen aning om, men det känns som att det kan bli ett ganska bra år. MAXstyrkas systersajt (eller vad man nu ska kalla den), Techsajten.se, rullar på, vilket är väldigt roligt. Under 2025 är målet att fortsätta lägga en hel del krut på den sidan och uppdatera den med nyheter några gånger varje dag, ha lite fler tävlingar och skriva lite fler recensioner på hemelektronik. Gå gärna in där om ni har minsta intresse för teknik och hemelektronik och följ gärna Techsajten på Facebook och Instagram.

Jag vill i vanlig ordning ta tillfället i akt och tacka alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till Sveriges bästa kraftsportssajt. Stort tack till superskribenten och demonspeakern Anders Axklo som alltid levererar kvalitativa krönikor av högsta kvalitet, stort tack till min numer spinkiga sidekick Jimmie Trywall som förgyller MAXstyrka Radio, stort tack till alla sponsorer och stort tack till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier! Ni är alla grymma!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas årsbästalista:

Årets manliga atlet – Fredrik Johansson

Den regerande Sveriges starkaste man, Fredrik Johansson, har en karriär som har präglats av fantastiska resultat blandat med skador och sjukdomar. 2023 vann han äntligen sin första SSM-titel och i kölvattnet av det blev han inbjuden till både Europas Starkaste Man och Världens Starkaste Man som skulle hållas ett par veckor efter ESM. Tyvärr skadade han knät i vikingpressen under ESM, vilket gjorde att han tvingades bryta tävlingen och också tacka nej till sin WSM-biljett. Utöver knät hade hans axlar varit mer eller mindre obrukbara sedan januari och som om det inte vore nog hade han varit sjuk under många veckor precis innan finalen. När SSM-finalen skulle avgöras i oktober var det inte mycket som pekade på att Fredrik skulle kunna försvara sin titel. När röken väl hade lagt sig stod Fredrik återigen högst upp på pallen med tre grensegrar av sju möjliga och visade varför han aldrig bör räknas bort. Fredrik är Sveriges Starkaste Man och årets manliga atlet.

Bubblare: Cim Johansson

Årets kvinnliga atlet – Elin Janeheim

Det 22-åriga underbarnet från Sorsele, Elin Janeheim, har varit en kraft att räkna med sedan barnsben och de senaste åren har hon varit en av världens absolut främsta armbryterskor, alla kategorier. Det här året knep hon såklart både dubbla SM-guld och dubbla VM-guld i seniorklassen, och framgångssagan ser inte ut att ta slut inom de närmsta decennierna. Första gången Elin tog hem den här kategorin var 2016 då hon bara var 14 år gammal. Sedan dess skulle man i princip ha kunnat utse henne till Årets kvinnliga atlet så gott som varje år och komma undan med det, men det hade blivit en allt för tråkig och förutsägbar lista så ibland får man variera sig. Med det sagt, årets kvinnliga atlet 2024 är Elin Janeheim.

Bubblare: Ellen B. Åkesson

Årets nykomling – David Samuelsson

Hans pappa har vunnit Världens Starkaste Man och Sveriges Starkaste Man nio gånger, hans mamma har vunnit Sveriges Starkaste Kvinna två gånger och hans farbror har vunnit Sveriges Starkaste Man två gånger. Att säga att David Samuelsson har anlag för att bli stark är lika självklart som att . Det här är något David själv verkar ha förstått det senaste året då han har börjat träna lite mer seriöst med farsan Magnus i deras hemmagym. För att se om träningen har gett resultat anmälde han sig till MAX Grip Challenge 2024 där han skulle få möta 27 andra atleter där några av Sveriges absolut starkaste nävar var inkluderade. David var en av de elva starkaste atleterna som orkade lyfta upp 78-kiloshanteln. Det säger en hel del om vilken potential David besitter. Det kommer bli väldigt intressant att se hur stark han kan bli om han får behålla motivationen och lyckas hålla sig skadefri. Årets nykomling är David Samuelsson.

Bubblare: Anton Larsson

Årets makeover – Kalle Lane

En strongman ska vara korpulent, det är sen gammalt. Uttryck som ”buktryck” och ”power belly” hör hemma i de lokaler där fitnessentusiaster och strandraggare sällan sätter sin fot. Men ett paradigmskifte verkar ha skett under 2024. I år har flera profiler deffat bort mysmagen till fördel för ett präktigt sexpack. Även min ständiga parhäst Trywall har med hjälp av byggarcoachen Anders Lundgren blivit av med såsfluffet och blivit vaskulär och hård, som flickan sa. Den som bäst bevisar tesen är dock greppgurun Kalle Lane som har mejslat fram en kropp som Mr. Olympia-deltagare hade blivit avundssjuka på. Sin nya fysik inkluderar även ett präktigt death face, vilket lirar fint med hans musiksmak. Årets makeover går till Kalle Lane.

Bubblare: Jimmie Trywall

Årets mest överlägsna – Anna Harjapää

Förra året förlorade Anna Harjapää sin titel som Sveriges starkaste kvinna till Cassandra Annergren med en halv poäng. Om Anna hade stått ynka tre tiondels sekund längre med Dinnie-stenarna i finalen hade det räckt för få behålla titeln, men så blev det alltså inte. Till årets final kan man tänka sig att Anna var mer än måttligt sugen på att återta titeln, något som också märktes under tävlingen. Tre grensegrar och tre andraplatser blev resultatet och hon ledde tävlingen från den första till den sista grenen. Anna var helt överlägsen och kategorin Årets mest överlägsna går därmed till Anna Harjapää.

Bubblare: Cim Johansson

Årets mest väntade seger – Tobias Sporrong

Tobias Sporrong, den 27-åriga armbrytaren från Gävle, skulle ställas mot den väldiga amerikanen Corey West i King of the Table 13 (i vänstern). West, som kallas för gorillan, är en av de absolut främsta supertungviktarna i USA och var 55 kg tyngre än Tobias. Dessutom mätte hans biceps 61 cm i omkrets (8 cm mer än Tobias) och tävlingen hölls på hemmaplan för amerikanen. Men, Tobias var trots det storfavorit. Oddsen för West låg på 3.75 medan oddsen för Sporrong låg på 1.23. Varför undrar ni? Jo, för att Tobias är en av världens just nu bästa armbrytare. Det visade han även i den här matchen som han vann med 4-2. Tobias kan bli precis hur bra som helst om han håller sig skadefri. Årets mest väntade seger går alltså till Tobias Sporrong.

Bubblare: Cim Johansson

Årets skägg – Filip Larsson

Armbrytaren Filip Larsson heter vikingarms_ på Instagram, och nog ser han ut som en viking alltid. Han är stor och köttig och ser ut att kunna bänkpressa en fullvuxen älgtjur, men det som alltid är i blickfånget är hans frodiga ansiktsbehåring. Skägget är tätt, långt och sådär lagom välansat så att det fortfarande ser mer ut att lukta motorolja, mjöd, traktordäck och tuggtobak än sommaräng, geléhallon, drottningsylt och sockervadd. Skägget är episkt, manligt och väldigt imponerande. Årets skägg går med andra ord till Filip Larsson.

Bubblare: Kalle Lane

Stort tack ett fantastiskt 2024! Låt oss tillsammans verka för att 2025 blir ännu bättre!

MAX Grip Challenge 2024 hölls för lite drygt två veckor sedan och en som var med och tävlade i sin första grepptävling någonsin var David Samuelsson. Han hade också med sig ett filmteam från Youtubekanalen Why not som följde David och dokumenterade tävlingen. Det resulterade i ett väldigt välgjort filmklipp som ni kan se nedan:

Lördagen den 7 december var här och den anrika grepptävlingen MAX Grip Challenge skulle gå av stapeln för elfte gången i ordningen. MAX Grip Challenge har blivit lite av en hörnsten i Fitnessfestivalens tablå, lika självklar som SM i chins, Luciapokalen och Biceps Battle. Därför hade jag sett till att priserna i vanlig ordning var riktigt bra. Årets sponsorer var:

Jag hade det här året valt att köra en variant av grenen ”hantel till kasse”, vilket innebär att atleterna skulle bära upp ett objekt på en plattform som var nästan 50 cm hög. Det var riktigt många deltagare det här året som ville vara med och kämpa – 9 atleter i damklassen och 28 atleter i herrklassen. Som sig bör fick damerna börja.

I damklassen skulle atleterna lyfta upp en slags metallkloss med ett märkligt handtag som man skulle lyfta upp med fingrarna. Det var första gången utrustningen användes på en sådan här tävling. De var otroligt otympliga att lyfta och på förhand var det nog få som trodde att någon skulle kunna rubba den tredje vikten på 23 kg; i synnerhet då flertalet skäggbeprydda mässbesökare gick bet när de skulle försöka lyfta upp vikten innan tävlingen drog igång.

Samtliga nio atleter lyckades lyfta upp både den första metallklumpen på 14 kilo och den andra klumpen på 18 kg. Den tredje vikten klarade sex atleter lyfta upp! Mycket imponerande!

Den regerande mästarinnan Livia Blomkvist, som tillhör Sverige-eliten i styrkelyft, var återigen på plats för att försöka försvara sin titel och visa vem som har Sveriges starkaste nypor på damsidan. När det var dags att lyfta den monstruösa 28-kilosklumpen var hon den enda som klarade det och därmed försvarade hon sin titel och kammade hem ännu ett guld. Livia försökte sedan lyfta 32-kilosklumpen, men den var lite för tung den här gången.

Den populära multitalangen Ellen ”Viking” B. Åkesson, som har hundratusentals följare på flera olika sociala medier, tog silvret då hon orkade lyfta upp 28-kilosklumpen ca. 30 cm från backen. Bronset gick till den urstarka armbryterskan Kristine Conradsen från Danmark som lyckades lyfta vikten en dryg decimeter från golvet. Nanna Hansen, även hon från Danmark, lyckades lätta hanteln från backen, men inte tillräckligt långt för att ta en pallplats.

I herrklassen var metallklumparna utbytta mot hantlar av typen Thomas Inch Dumbbell, alltså fasta helgjutna hantlar med handtag som var 60 mm i diameter. De som lyckades lyfta de tre första hantlarna på 50, 67 och 78 kg fick till slut reppa på en liknande hantel men där handtaget var hela 70 mm tjockt. Många hade sagt till mig innan att det lär vara max två eller tre som kommer klara av att lyfta den tredje hanteln, så tungt är det.

Så, hur gick det då? Jo, samtliga 28 atleter lyckades lyfta upp hanteln på 50 kg. Den andra hanteln lyckades 16 atleter lyfta upp. För att lyfta upp 78-kiloshanteln krävs det alltså att man har bland de absolut starkaste nyporna i Sverige. Elva av dem tävlade tydligen i MAX Grip Challenge 2024 då så många klarade av uppgiften.

Efter det rullades monsterhanteln ut på scenen. Alexander Appelqvist var först ut att testa, men hanteln ville inte alls åka upp på podiet. Nästa person till rakning var Mattias Jarstål som inte heller kunde charma upp hanteln. Skulle någon klara av att göra en repetition på den?

När jätten Jesper Hansson (han är ungefär lika lång som ett vanligt fyrtorn) äntrade scenen fick hanteln känna på hur det är att flyga på riktigt. Den såg oförskämt lätt ut i handen på Hansson. 11 reoetitioner blev det under de 90 sekunderna atleterna fick på sig att lyfta. Det här skulle bli ett svårslaget resultat!

Nästa atlet att försöka rubba hanteln var Dennis Bremberg som gick bet; samma utgång blev det för Alexander Fors Kullenmark. Även greppmonstret David Samuelsson, vars efternamn vittnar om att han har begåvats med hyfsade gener för den här typen av aktiviteter, fick se sig besegrad av hanteln den här dagen.

Dalahästen himself, Anders Dahlqvist, kunde bara använda en av sina händer då den ena handen olämpligt nog var lite trasig. Trots det fick han med sig 5 godkända repetitioner. Dala låg här på en andraplats i tävlingen efter Hanssons jätteinsats. En av världens bästa armbrytare, Tobias Sporrong, fick med sig två fina repetitioner och visade att han tillhör den absoluta Sverige-eliten när det också kommer till greppstyrka.

Grepplegenden Kalle Lane hade deffat i drygt 11 månader och var stenhård i kroppen. Trots att han numer ser ut som en långhårig bodybuilder med skägg verkade greppet inte ha tagit stryk av viktnedgången. 8 stabila repetitioner blev det för Kalle. Sveriges starkaste man de senaste två åren (och en av Sveriges starkaste män genom tiderna) går under namnet Fredrik Johansson, men den informationen verkade inte hanteln bry sig om, så det blev noll reps för Fredrik.

Sist ut var den regerande mästaren Cim Johansson som på förhand hade sagt att han inte skulle kunna vara med på grund av att han i november opererade foten, men dagen innan tävlingen messade han mig och skrev att jag skulle sätta upp honom på deltagarlistan. Nu haltade han upp på scenen och började bolla med hanteln som om den var ihålig. När han hade hade gjort elva repetitioner drog han upp hanteln för tolfte gången, höll den i några sekunder samtidigt som han tittade på publiken och ställde sedan ner den kontrollerat på plattformen. Det är så man pinkar revir i en grepptävling. Cim visade återigen varför han har världens kanske starkaste nävar.

Veckan innan tävlingen tänker jag alltid att ”det här året blir det sista för MAX Grip Challenge” men när tävlingen väl är genomförd tänker jag alltid att ”det här gör vi om igen nästa år”. Det ligger nämligen en hel del jobb bakom tävlingen och jag arrangerar den alltid helt ideellt utan att få en krona, men samtidigt är det väldigt roligt när allt klaffar och atleterna, sponsorerna och publiken är nöjda och glada. Det gör det så värt det, så visst kommer jag väl arrangera MAX Grip Challenge även 2025? Ja, klart jag kommer!

Slutligen vill jag tacka alla atleter som deltog, alla som kom och tittade, alla sponsorer som möjliggjorde tävlingen, Arne Persson som föredömligt dömde tävlingen, Linnea Enstedt som förgyllde tävlingen genom att hålla i micken, min välartade son Gabriel som roddade tävlingen, Björn Ståhl och Kalle Lane som lånade ut utrustningen, Stefan Karlsson för bilderna, Kristian Sewén för förtroendet att år efter år får arrangera tävlingen samt min bättre hälft Ingvild som underhöll våra ungar Jonathan och Junie under tiden.

Här kan ni se herrklassen tävla:

Den 20 juli hölls Sveriges Starkaste Kvinna 2024 i klassen u63 kg. En som var med var Johanna Kvick som här delar med sig av sina intryck från tävlingen.

Äntligen gick stapeln av för lättvikterna! På en av sommarens varmaste dagar kämpade 5 starka kvinnor om titel Sveriges starkaste kvinna u63 i Tidaholm hos Skaraborgstrongman. Det var hela 7 år sedan denna klass arrangerade sist.

Med några snabba avhopp pga av hälsoskäl blev det en mindre skara folk. Men kraftproven blev inte en besvikelse för det. I en tävling där 6 grenar skulle avgöra vem som tar hem tävlingen.

Först ut var var farmers för distans på 60kg i varje hand. Det var fritt att vända hur man ville mellan konerna på 20m avstånd. Här kammade Victoria Karlsson hem en förstaplats på 83,2m.

Andra grenen var OK in till apollon press där OKet på 170kg skulle tas 10m så snabbt som möjligt in till apollonpess på 50kg och här var Elvira Lingman den snabbaste av dom.

Gren 3 bestod av däckvält på 210kg för 6 vält på snabbat tid och här kördes den kvinna mot kvinna. Snabbast här var Ellen Åkesson.

Gren 4 var ett bilmark för Max och ingångsvikten startande på 120kg och slutade på 180kg av Ellen Åkesson.

Gren 5 var ett pressmedley 5 olika pressmoment. Skivstång 40kg, skivstång 45kg, hantel 30kg, stock 45kg och sista objektet var en stock på 60kg. Ingen lyckades besegra det tyngsta stocken men Ellen Åkesson vann på snabbast tid för dom 4 första objekten.

Grens 6 den sista av dom var en carhold. Där stod dom kvinna mot kvinna i solen och använde sina sista krafter för att hålla bilen på 130kg uppe så länge som möjligt och även den tog Ellen hem.

Så pallen bestod av Johanna kvick på en 3e plats. Elvira Lingman på en 2a plats och Ellen Åkesson på en 1a plats.

Stor eloge till Skaraborgstrongman som tog sig ann ssk u63 och öppnade möjligheten för lättviktarna i Sverige. Väl arrangerat med både nöjda atleterna och publik så ser vi fram emot nästa års tävling.

Tack!
/Johanna kvick

Lördagen den andra december hölls årets upplaga av den anrika grepptävlingen MAX Grip Challenge på Fitnessfestivalen i Stockholm. Jag och min sjuttonårige son Gabriel åkte till Stockholm på fredagen och väntade in Jimmie Trywall som skulle ta tåget upp och därför skulle komma till hotellet strax efter oss. På grund av diverse tågförseningar stapplade han in i hotellet, flera timmar efter Gabriels vanliga läggdags. Vi valde att ägna småtimmarna åt att spela in MAXstyrkas julkalender innan vi la oss för att få några timmars sömn innan det var dags att gå upp igen och bege sig mot Stockholmsmässan i Älvsjö där Fitnessfestivalen huserade.

Vi kom till mässan en stund innan portarna skulle slå upp för besökarna. Väl innanför entrén såg vi hur mängder av människor redan var på plats och köade, så efter att jag hade hämtat ut våra arrangörspass smet vi förbi kön och kom in i mässhallen någon kvart innan besökarna fick komma in. Vi morsade på vår eminenta speaker Linnea Enstedt som stod i sin monter och visade upp sina trosor (alltså, inte de hon hade på sig utan nya sådana från B you). Vi gick sedan fram till den stora Exposcenen där tävlingen skulle hållas och satte upp vår roll-up.

Tävlingen skulle gå av stapeln kl. 12:45 så vi hade gått om tid att se till att pokalerna var på plats, att vikterna samt magnesium fanns i närheten, att ta emot sena anmälningar, att skriva ut deltagarlistan, att möta upp atleter, att träffa sponsorer och se till att uppvärmningen flöt på m.m. I god tid innan tävlingsstart var allt och alla på plats. Trywall skulle byta vikter mellan lyften och hade positionerat sig på scenen, Gabriel skulle fota och stod en bit ner i publikhavet, greppatleten Anders Dala hade tagit med sig sin Saxon bar som vi skulle tävla med, domarlegenden Arne Persson hade satt sig till rätta framför scenen, Linnea hade både mikrofon och deltagarlistan i hand och vikterna och priser låg uppradade på scenen. Allt var som upplagt för succé.

Strax innan kl. 12:45, då MAX Grip Challenge alltså skulle börja,  fick vi höra att de som hade scenen innan oss (Biceps Battle) inte var helt färdiga och det skulle dra ut lite på tiden. Dessutom ville man hålla en glassätartävling innan MAX Grip Challenge skulle börja. Då glass är lite av ett specialintresse för oss sa vi att det var ok. Vi fick sedan höra att någon känd amerikansk bodybuilder (det fanns en hel del legendariska byggarprofiler på plats såsom Jay Cutler, Dorian Yates, Kevin Levrone, Chris Cormier och Shawn Ray för att nämna några) skulle intervjuas på scenen direkt efter oss och vi fick absolut inte gå över tiden. Vi hade därmed strax över en timme att hinna med både dam- och herrklassen samt prisutdelning. Det såg vi som en utmaning och för att det skulle bli möjligt att möta önskemålen anpassade vi vikthöjningarna så att det skulle bli färre lyft i tävlingen.

Reglerna var enkla. Upplägget var last man standing och atleterna fick välja vilka vikter de skulle lyfta på. Bland atleterna hittade vi ett helt gäng greppstarka finländare som tog färjan över för att piska upp intet ont anade svenskar. Fjolårsmästaren Cim Johansson var såklart också på plats för att sätta käppar i de finska hjulen. För att han skulle få jobba lite och det inte skulle bli någon promenadseger för vår svenska greppstjärna hade jag valt en pinchgren (Saxon bar) eftersom jag visste att det var hans sämsta greppgren. Annars hade man tappat spänningsmomentet i tävlingen – så bra är han. Sveriges starkaste man, Fredrik Johansson, var också på plats, liksom greppfantomer som Anders Dala och Markus Eklund. Totalt 18 män var med i tävlingen.

Betydligt glesare var det i damklassen där bara tre damer ställde upp. Det här gör att vi tvingas överväga om vi ska fortsätta ha med en damklass till kommande år. De tre kvinnor som ställde upp var dock väldigt starka. Alla tre klarade de två första vikterna och när 50 kg åkte på var Livia Blomqvist ensam att klara den. Sofie Steingruber var sedan närmre att klara vikten än Petra Damm och fick därför silvret i damklassen. Den som kom trea är en av världens bästa armbryterskor, så det var ruskigt hög klass i damklassen.

I herrklassen valde vi att sätta ingångsvikten till 60 kg, en vikt som tre atleter misslyckades att lyfta och sex atleter valde att hoppa över. På 70 kg var det två till atleter som föll bort och tre till åkte ur på 80 kg. När väl drömgränsen 100 kg låg på klarade hela åtta atleter att lyfta vikten. 105 kg blev sedan för mycket för Markus Eklund, Anders ”Dala” Dahlquist och Arto Joronen. Både Fredrik Johansson och Jussi Mutikainen klarade 105 kg men åkte ut på 110 kg och hamnade precis utanför topp-3.

Finländarna Harri Tolonen och Tomt Tuomi samt fjolårsmästaren Cim Johansson klarade 110 kg och skulle sedan försöka lyfta 115 kg. Här var det bara Cim Johansson som lyckades klara vikten så guldet var därmed säkrat för Cim. En otroligt imponerande insats! Det blev sedan en särlyftning för finländarna för att ta ut v em som tog silvret och vem som fick nöja sig med bronset. 112,5 kg åkte på och Tomi Toumi var den av de två som lyckades lyfta vikten.

Tävlingen blev riktigt lyckad och vi blev färdiga i god tid innan nästa akt skulle äntra scenen. Stort tack till Linnea Enstedt som höll i micken, till Arne Persson som var domare, till Jimmie Trywall som bytte vikterna, till Gabriel Lundgren Johansson som tog bilderna, till Anders Dala för utlåning av utrustningen, tack till alla sponsorer,alla  atleter som deltog, alla som såg tävlingen på plats och till Kristian Sewén som håller i Fitnessfestivalen! Det här gör vi om nästa år!

Årets sponsorer var dessa:

Priserna för både dam- och herrklassen var:

1. AZ60M2 hörlurar från Technics – värde 3000 kr
   Presentkort på Nordic Training Gear – värde 750 kr
   2 flak med funktionsdryck från Ár functional
   Pokal
2. NERO-TX hörlurar från Sound by Sweden – värde 900 kr
   Presentkort på Nordic Training Gear – värde 500 kr
   Goodiebag med funktionsdryck från Ár functional
   Pokal
3. Presentkort på Nordic Training Gear – värde 250 kr
   Goodiebag med funktionsdryck från Ár functional
   Pokal

Tävlingsformatet Sveriges Starkaste Man har genom åren genomgått stora förändringar och flera olika arrangörer har satt sin egen prägel på formatet. Det här året hade Tyngre plockat upp stafettpinnen från Kraftkamp och stod återigen som arrangör för finalen. Den här gången hade man tagit hjälp av demonspeakern och fredagskrönikören Anders Axklo som fick fria tyglar att forma finalen utifrån sina egna preferenser och visioner. Bland det första Axklo gjorde var att ge atleterna möjligheten att tjäna ihop fördelen att få välja en gren till finalen. Den regerande mästaren fick välja gren först och sedan fick de fem främsta atleterna i kvalserien i kronologisk ordning välja en gren var, med förbehåll att ingen annan hade valt en liknande gren som testade samma muskelgrupper samt att man inte fick välja någon renodlad marklyftsövning. Att ha chans att tjäna ihop till förmånen att själv få välja en finalgren gav kvalserien en ytterligare dimension och nerv som den inte tidigare har haft.

Årets tävling hölls i Västerås, närmare bestämt i det centrala crossfitgymmet First Class Arena. Jag och min parhäst Trywall hade på förhand kunnat konstatera att tåget inte skulle vara något alternativ för oss då vi aldrig hade hunnit med det sista tåget hem och med tanke på att vi båda ville komma hem i rimlig tid valde vi därför att åka bil till Västerås. Gymmet var beläget på nionde våningen i ett parkeringshus så vi behövde inte snurra runt i stan i jakt på en parkering. Tidigt på lördagsmorgonen såg jag hur en vit Volkswagen Caddy av äldre modell parkerade utanför min uppfart. Trywalls nya ”vrålåk” var trimmad, hade pimpats med led-slingor och var sänkt för att minimera luftmotståndet (hävdade Trywall). Sänkningen gjorde att det var näst intill omöjligt att ta sig över minsta farthinder eller trädgrenar som kunde råka ligga på vägen, men vad gör man inte för aerodynamiken?

Vi kom till slut fram till Västerås och tävlingsplatsen ett par timmar innan tävlingsstart. Publikstolarna var väldigt tätt packade för att så många som möjligt skulle ha chans att titta på tävlingen på plats. Runt om stod utställare och krängde allt från luktsalt och gymbälten till energidrycker och proteinpulver. Efter att ha morsat på diverse utställare, roddare och profiler, Anders Axklo och Linnea Enstedt (som båda stod för kommenterandet under dagen) samt dagens domarduo Kalle Lane och Daniel Rubin så smög jag och Trywall in i backstageområdet. Där låg en fokuserad Fredrik Johansson på golvet och masserade sin kropp med en foamroller. En till synes något mindre spänd Johan Espenkrona stod och skämtade tillsammans med en lika ospänd Joachim Kvick och stämningen var lättsam.

Axklo höjde sedan micken och påtalade att tävlingen strax skulle börja, så det var bara att ta en näve Polly från atleternas snacksbord och bege sig till våra platser.

Atleterna

Här är en kort presentation om finalisterna:

Cim Johansson – Cim Johansson gjorde comeback i år efter en skada och vann kvalserien i överlägsen stil (han vann två kval och kom tvåa i ett). En av världens bästa greppatleter som har en extremt hög högstanivå och några få dalar.

Fredrik Svensson – Fredrik Svensson har en lång och gedigen karriär bakom sig. Han kom tvåa i kvalserien och var med sina då 43 år (nu 44 år) finalfältets äldsta atlet (åtta månader äldre än Espenkrona). Han var också den första att göra över 400 kg i bänkpress i IPF och är otroligt bra i statiska grenar.

Marcus Yngvesson – Den sprudlande idrottsläraren Marcus Yngvesson går under namnet ”Buktryck”. En otroligt jämn och bra atlet som vann Sveriges Starkaste Man 2021 men tvingades hoppa över fjolårets final på grund av sjukdom. Nu gjorde han comeback för att visa att hans titel inte var någon engångshändelse.

Johan Espenkrona – Espenkrona är den i startfältet som gjort flest tävlingar utomlands och är en internationell strongmanprofil. Han har tävlat i SSM sedan 2011 där han kom fyra och har som bäst en andraplats i SSM från förra året. Väldigt allround och svårslagen i de rörliga grenarna.

Joachim Kvick – Joachims kännetecken är att det ser ut som att han har två fullstora vattenmeloner som axlar. Axlarna är inte bara stora utan också urstarka. Just pressar har varit hans signum och utöver det är han en relativt komplett strongmanatlet.

Jacob Larsson – Jacob debuterade i fjolårets final då han kom åtta och visade då att han verkligen hör hemma i finalen. Har främst pressar som akilleshäl men är annars ganska jämn och bra.

Harley Andersson – Harley är 28 år ung och målas ofta ut som en oslipad diamant som har all potential i världen att bli precis hur bra som helst och när han får allt att stämma är han ruskigt bra. Ett extra plus är att han ser ut att vara lillebror till Brian Shaw.

Fredrik Johansson – Fredrik Johansson har visat många gånger att han är en av Sveriges absolut bästa atleter, men skador och sjukdomar har alltid slagit undan benen för honom i Sveriges Starkaste Man. I år var han favorittippad av många att vinna titeln. Han hade inte gjort bort sig i WSM om han fick chansen att delta.

Joel Söderberg – Joel var en av årets två finaldebutanter och ett marklyftsfenomen av rang (skulle det visa sig).

Jesper Hansson – Den andra debutanten, Jesper, var med sina 26 år och 210 cm startfältets yngsta och överlägset längsta atlet.

Knäböj

Dagens första gren hade valts av den regerande mästaren Andreas Ståhlberg som tyvärr hade valt att tacka nej till årets final. Grenen var dock kvar och det skulle bjudas på knäböj med en blank apollonstång. Vikten kvar satt till 285 kg och varken böjlindor, dräkt eller domkraft var tillåtet. Atleterna hade på förhand fått ställa in en lämplig höjd på de bockar man var tvungen att komma ner till för att lyftet skulle godkännas. Det skulle med andra ord inte spela någon roll om du var kort som Magnus Uggla eller lång som Jesper Hansson; djupet skulle vara densamma.

Jesper Hansson skulle gå ut först av alla, men valde att hoppa över grenen på grund av en färsk ryggskada. Farbror doktorn hade märkligt nog avrått Jesper från att reppa på 285 kg i knäböj (!). Istället var det Joel Söderberg som gick ut först. Två reps blev det för Joel och tävlingen var officiellt igång. Nästa man att möta stången var Fredrik Johansson som visste att han behövde göra ett riktigt bra resultat för att inte hamna för långt bak i resultatlistan. Han nöjde sig med åtta reps även om det såg ut att finnas fler reps i tanken, för att spara på krutet till de övriga grenarna. Harley Andersson fick också med sig åtta reps och när det var Joachim Kvicks tur var det just åtta repetitioner som var ledarresultatet. Jocke, som har visat sig vara lite av ett statiskt monster, gjorde tio reps och släppte sedan stången bakom ryggen. Det visade sig räcka till en grenseger för Jocke. Fredrik Svensson, som hade lite av ett favoritskap i grenen, orkade med åtta reps och fick dela på andraplatsen tillsammans med Fredrik Johansson och Harley Andersson.

Däckvält

Dagens andra gren bestod av den klassiska bicepsmarodören däckvält där atleterna skulle göra åtta vält med ett däck på 420 kg. Tanken var att det här skulle vara en pargren där atleterna skulle välta däck bredvid varandra, men då man var orolig för golvets tålighet (det hade varit försmädligt om gymmet förflyttades ner några våningar) samt att tävlingsområdet var lite väl smalt så valde man att köra en och en istället. Den här grenen hade Marcus ”Buktryck” Yngvesson valt och visade varför när han flippade de åtta välten på blott 40 sekunder. Det räckte till en grenseger för den gemytlige idrottsläraren. Greppgurun Cim Johansson, som vann kvalserien i överlägsen stil, blev tvåa i grenen med fina 43 sekunder och Johan ”Storskeden” Espenkrona kom trea. Joachim Kvick, som vann den första grenen, gick ut sist här och visste vad han behövde göra för att matcha Yngvesson och de andra. Han gick ut stenhårt men tog sig direkt för armen redan på det första lyftet. Tyvärr verkade det som att det övre bicepsfästet hade slitits av och som om det inte vore nog fick han en nolla i protokollet. Dagarna efter tävlingen visade det att fästet lyckligtvis inte hade gått av, så Jocke lär snart vara tillbaka i gammal god form.

Ok

Den tredje grenen hade Fredrik Svensson valt. Atleterna skulle gå 20 meter med ett ok där vikten höjdes efter var femte meter. Viktstegen var 400 kg, 440 kg, 480 kg och till sist hela 520 kg! Då ska vi också nämna att atleterna redan hade tagit ut sig både i knäböjen och i däckvältet precis innan. Trots att Jocke redan hade kastat in handduken ville han visa att han ändå är kapabel att gå med tunga vikter, så med tejpad arm gick han de två första rundorna innan han tackade för sig. Jesper Hanssons doktor avrådde som bekant Jesper från att knäböja i den inledande grenen, men att gå med det tyngsta oket någonsin på svensk mark hade han tydligen ingenting emot. Nu gick Jesper ”bara” med 440 kg som tyngst, så han fick säkert inga reprimander från doktorn ändå. Fyra atleter klarade av att gå i mål med 520 kg. Espenkrona blev fyra på 85,2 sekunder, Fredrik Johansson kapade den tiden med drygt 20 sekunder och blev trea, Yngvesson var ytterligare ett par sekunder snabbare och Cim Johansson var med sina 58,8 sekunder snabbast av dem alla.

Stockpress

Joachim Kvick är en av Sveriges bästa pressare genom tiderna (tillsammans med Johannes Årsjö och David Nyström) och när han som sista man fick välja gren föll valet på stockpress. Tre stockar vägandes 150 kg, 165 kg och 180 kg skulle lyftas efter varandra och den sista stocken fick man göra så många repetitioner man ville på. Innan tävlingen frågade jag Jocke om de ens skulle kunna använda benen i stockpressen efter knäböj, däckvält och ok på över ett halvt ton. ”Nej, men det passar mig bra. Då kan jag bara råpressa skiten” sa Jocke och log. Nu fick han tyvärr inte visa det i just den här finalen, men nog hade han haft väldigt stora chanser att ta ytterligare en grenseger här om han inte hade skadat sig och tvingats bryta tävlingen. Den enda som på papperet skulle kunna hota Jocke om segern var Harley Andersson som till och med har vunnit en pressgren över Jocke under sommarens kvaltävlingar. Här stannade han på den andra stocken (165 kg), men det räckte till en grenseger för Harley då han var den enda att klara 165 kg. Tvåan i grenen var Yngvesson och trea var Svensson.

Medley

Är det något skåningar gillar så är det senap, spettekaka och raps. Det, och att välta stora pålar och lyfta säckar. Johan Espenkrona, som är själva definitionen av en skåning, valde därför ett medley bestående av just Fingals finger och säckbärning. Först skulle fingret vältas, sedan skulle en lång och otymplig säck på 160 kg bäras och lastas upp på ett podium. Därefter välte man tillbaks fingret igen och bar ytterligare en säck som man sedan lastade upp på ett podium. Snabbast att slutföra grenen var Cim Johansson som gjorde allt på imponerande 47 sekunder. Harley Andersson var den andra och sista atleten som slutförde grenen. Han tog det lugnt och metodiskt och lyckades få en tid på 83,4 sekunder. Johan Espenkrona kom längst med den andra säcken utan att orka lägga upp den och fick därför tredjeplatsen. Skånska tak (Espenkronas sponsor) hade gått ut med att vinnaren av grenen skulle få 5000 kr, så Cim knep både pengarna och sin andra grenseger för dagen.

Apollonmark

Cim Johansson har under sommaren visat att han är väldigt bra i väldigt många grenar, men det finns en gren där han faktiskt är bäst i hela världen och där han har världsrekordet. Den grenen är apollonmarklyft där han under en tävling i USA lyfte 248 kg. När han som andra man fick välja finalgren valde han därför just apollonmark för max. På papperet skulle Cim vara totalt överlägsen i den här grenen och om man hade kunnat betta på att Cim skulle vinna hade man inte fått många ören utöver insatsen. Både Espenkrona och den 210 cm långe Jesper Hansson följde med Cim upp till 190 kg som de båda klarade. På 200 kg åkte både Hansson och Espenkrona ut medan Cim lite retligt höll vikten en bra stund medan hade tittade runt på publiken. Cims tredje grenseger för dagen var ett faktum. Fredrik Johansson var inte långt borta att klara 190 kg, men fick nöja sig med 180 kg och en fjärdeplats i grenen.

Kronlyft

Vad som skulle bli tävlingens avslutande gren skulle avgöras med en slantsingling och till sin hjälp hade man legenderna Martin Forsmark (som vann SSM två gånger i rad) och Johannes Årsjö (som vann SSM nio år i rad). Det man singlade om var ifall det skulle bli marklyft eller kronlyft och ifall det skulle vara för max eller för reps. Forsmark började singlingen och slanten föll på kronlyft. Årsjös slant (en liten viktskiva) föll på reps, så den avslutande grenen blev alltså kronlyft för reps. Det handlade om tio reps på 350 kg så snabbt som möjligt och för att vara lite extra svinig hade arrangörerna bestämt att atleterna skulle sätta bak ena foten mellan varje reps så att man inte skulle kunna nyttja spänningen i kroppen utan att det istället skulle bli som att dra tio singlar på vikten. Inför den här grenen ledde Cim tävlingen på 45,5 poäng, Fredrik Johansson låg tvåa på 44 poäng och Yngvesson låg trea på 43,5 poäng. Espenkrona och Harley låg strax därefter på 42 poäng vardera. Det var med andra ord ganska öppet om både segern och pallplatserna.

Först att klara tio repetitioner var Joel Söderberg som gjorde samtliga reps på 50 sekunder. Den tiden skulle visa sig vara svår att slå. En efter en misslyckades med att göra samtliga lyft och inte ens marklyftsmaestron Fredrik Svensson orkade med fler än åtta reps. Nu ska det sägas att Svensson var lite av ett vrak här med kramper i låren, så att han ens fick upp en repetition är en bragd i sig. Yngvesson gick ut tredje sist och lyckades göra samtliga tio repetitioner på 61 sekunder. Det innebar att Joel ledde grenen framför Marcus med två man kvar att köra. Fredrik Johansson hade precis spytt av nervositet innan han kom ut och surrade fast sina dragremmar i stången. Här såg man en glöd i ögonen på Fredrik som om han hade vittring på segern. Fredrik hade aldrig tidigare kommit på pallen i Sveriges Starkaste Man och skador och sjukdomar har effektivt satt käppar i hjulen för honom, men nu var det nästan bara en ny skada som kunde stoppa honom från att nå sin första pallplats i SSM. Han såg ut som en maskin när han exploderade upp repetition efter repetition och till slut hade han gjort tio reps på 35,3 sekunder! Här hade han säkrat silvret. Nu var det bara en man som kunde knipa det från honom: Cim Johansson.

Cim behövde göra samtliga reps och göra det snabbare än Joels 50 sekunder. Han segade upp sju reps och försökte få med sig en åttonde repetition, men han orkade inte låsa ut vikten. Det innebar att Cim kom femma i grenen och fick se hur inte bara titeln gled honom ur händerna utan även silvret då Yngvesson gick om honom i totalen. Därmed kunde Fredrik Johansson casha in sin första titel i Sveriges Starkaste Man!

Sammanfattning

Det blev som väntat en rafflande tävling där Fredrik Johansson äntligen fick visa hur bra han är när allt bara funkar. Fredrik var smart och tog inga risker under finalen och undvek därför både skador och dyra misstag. En väldigt stark insats av en väldigt värd vinnare. Fredrik Johansson var med i MAXstyrka Radio efter finalen för att prata om hans tidigare tävlingar, årets final, träningen och uppladdningen inför tävlingen samt hans tidigare skador. Intervjun hittar ni här.

Marcus Yngvesson täppte till käften på oss som hade tippat honom längre ner i resultatlistan och imponerade stort tävlingen igenom. Nästa år tror jag att få kommer tippa honom utanför pallen.

Cim tog tre grensegrar av sju möjliga. Om han täpper till sina statiska svagheter blir han ett namn att räkna med på den internationella scenen.

Johan Espenkrona gjorde här sin sista final i Sveriges Starkaste Man och avslutade sin SSM-karriär såsom han började den, med en fjärdeplats. Vi kommer såklart att sakna honom i finalen, men vi kommer kunna se honom i strongmansammanhang även fortsättningsvis. Han kommer framöver vara en del av styrgruppen.

När Harley Andersson har blommat ut och har täppt till sina (få) svagheter kan han gå hur långt som helst. Det hade inte förvånat mig om han aspirerar på titeln inom ett par år.

Fredrik Svensson var lite skadeskjuten under finalen, men vi fick se några glimtar av hur bra han faktiskt är. När han är hel och frisk kan han slå nästan vem som helst.

Joel Söderberg skulle bara vara på plats för att se och lära, trodde vi. Istället briljerade han, främst i marklyftet, och tog en fin sjundeplats. Det blir kul att se vad han kan göra under nästa säsong.

Jacob Larsson cementerade sin plats i finalen och gjorde det bra. Han har också saker han behöver träna upp för att kunna hamna på pallen, men det handlar inte om mycket.

Jesper Hansson saknar en del maxstyrka som kommer med åren och en del teknik, men när han lyckas fylla ut sin ram blir han svårstoppad.

Man ska aldrig prata om ”om”, men om Joachim Kvick hade hållit ihop hade han varit ett av toppnamnen som slogs om titeln. Han vann den första grenen utan att förta sig och efter det hade han bra finalgrenar. Nu håller vi tummarna för att han kommer tillbaks nästa år större och starkare än någonsin.

Arrangemanget var väldigt bra och tävlingen blev sådär nervkittlande som man vill ha. Mycket bra jobbat av arrangörer, kommentatorer, funktionärer och alla på plats!

Under hemvägen gick Trywalls aerodynamiska Caddy (såklart) sönder och efter att ha stått på väggrenen någonstans utanför Mjölby och väntat på en bärgningsbil till klockan var en bra bit efter midnatt fick jag be min underbara fruga väcka ungarna, stuva in dem i vår bil och hämta mig och Trywall. Jag kom i säng ca. 02:30 och Trywall tvingades punga ut nästan 10 000 kr på vrålåket, men det var det värt för att få uppleva tävlingen på plats. Så slutet gott, allting gott.

Slutresultatet

1. Fredrik Johansson – 54 p
2. Marcus Yngvesson – 51,5 p
3. Cim Johansson – 50,5 p
4. Johan Espenkrona – 47 p
5. Harley Andersson – 45 p
6. Fredrik Svensson – 37,5 p
7. Joel Söderberg – 29,5 p
8. Jacob Larsson – 28,5 p
9. Jesper Hansson – 12,5 p
10. Joachim Kvick – 11 p

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit på plats och sett Skånes Starkaste Man. Det som får mig att återkomma år efter år är inte bara att tävlingsplatsen ligger i Sjöbo vilket är en sisådär tre timmars bilfärd från där jag bor. Det är inte heller på grund av att Sjöbo ligger i landets sydligare delar och därför bör innebära solgaranti under sommarmånaderna; sommarvädret i Sjöbo kan enligt min erfarenhet innefatta allt från hagel, regn och stormbyar till medelhavsvärme och skinande solsken. Det är snarare att tävlingen alltid är väldigt välarrangerad och har roliga grenar,  att startfältet ofta är riktigt bra samt att stämningen alltid är gemytlig.

I år var tanken att jag och min ständige sidekick Trywall skulle ägna några mysiga timmar i en trång bil och besöka tävlingen tillsammans, men han valde istället att tillbringa dagen i en husvagn tillsammans med sin familj. Jag fick därför ersätta Trywall med min sexåriga son Jonathan. Fräckisarna byttes ut mot rumsrena ”knack-knack-skämt”, lössnuset byttes ut mot godisnappar och Melodikrysset byttes ut mot musik av mer ungdomlig karaktär.

Arrangören och eldsjälen Mårten Persson hade i år, liksom flera gånger tidigare, haft den goda smaken att bjuda in strongmanlegenden Zydrunas Savickas som huvuddomare. Savickas behöver såklart ingen närmre presentation, men om du som läser det här inte har järnkoll på vem Savickas är så kan man säga att han har varit lika dominant i strongman som Usain Bolt var på löpbanan, som Tiger Woods var på golfbanan, som Wayne Gretzky var på hockeyplanen och som Alexandr Karelin var på brottarmattan. Kort sagt finns det ingen strongman i historien som ens kommer nära Savickas om vi pratar meriter och rekord. Jag pratade en del med honom innan tävlingen började och han berättade då bland annat om sin stamcellsbehandling som han nyligen gick igenom för att kunna läka sin kropp som, enligt honom, var mer eller mindre helt förstörd. Efter att ha slarvat lite när han 2016 gick med ett ok på 700 kg på Arnolds så knakade det till i ryggraden sa han. På träning har han som mest gått två meter med ett ok på 800 kg, berättade han. Någon mer satsning på Arnolds eller WSM blir det inte för Savickas, så han får nöja sig med fyra WSM-titlar (och sex WSM-silver) samt åtta guld i Arnolds (tolv pallplatser totalt). Däremot kommer han förmodligen köra fler tävlingar i masters.

Anders Axklo höll i micken, vilket alltid är en kvalitetsgaranti i tävlingar som denna.

Startfältet bestod av några riktigt bra namn där främst Fredrik Svensson, Marcus Yngvesson, Cim Johansson samt hemmafavoriten Johan Espenkrona på papperet skulle fightas om pallplatserna. Utöver dessa fanns det ett gäng andra atleter som också har tävlat i finalen i Sveriges Starkaste Man; David Ebbeke, Harley Andersson, Jacob Larsson, Daniel Lindqvist och Peter Rundberg.

Apollokronlyft för reps

Dagens första gren bestod av ett kronlyft med en apollons axel för reps. Vikten låg på 320 kg och man hade 60 sekunder på sig att göra så många repetitioner man ville. Vikten visade sig vara precis rätt satt då repsantalet varierade från någon ynka repetition till tvåsiffrigt antal. Jack Ottendahl, som tidigare har varit dominant i de lättare viktklasserna, orkade med tio reps, Joel Söderberg och Daniel Lindqvist gjorde 11 reps vardera och Marcus ”Buktryck” Yngvesson gjorde tolv reps. Den som fick med sig flest reps var, som så många gånger förr när vi snackar den här typen av grenar, Fredrik Svensson som gjorde hela 15 godkända repetitioner, detta trots att han nyligen var sjuk. Mycket starkt gjort. Många atleter tog ut sig ordentligt i kronlyftet och det är alltid något närmast poetiskt att se hur enorma muskelpaket stapplar iväg efter att de har kört slut ryggen på det här sättet.

Stockpress för max

Den andra grenen var något så vackert som stocklyft för max framför historiens kanske bästa stocklyftare. Savickas hade nämligen världsrekordet i just stocklyft i nästan ett helt decennium innan Iron Biby tog rekordet med ett ynka kg 2021 (229 kg). Ingångsvikten låg på 140 kg, alltså tio kilo mindre än i finalen förra året. Det är dock svårare att pressa stock utonhus, i synnerhet när man redan har kört en gren. Tolv av startfältets 22 deltagare klarade ingångsvikten, sex atleter klarade 150 kg och fyra atleter klarade 160 kg. Lindqvist valde sedan att stå över 170 kg trots att hans tidigare lyft var med mersmak. Ebbeke lyfte upp stocken över huvudet men tappade stocken bakom nacken. Både Harley Andersson och Fredrik Svensson klarade vikten och efter att Fredrik stod över nästföljande lyft och Harley missade sitt försök på 175 kg så fick Harley och Fredrik dela på grensegern.

Farmers Walk

Den tredje grenen var Farmers Walk med 140-kilosväskor. Man skulle springa 15 meter, ställa ned väskorna och sen springa tillbaka, detta på det grusunderlaget som alla grenar körs på. Här fanns det två atleter som är kända för att vara ruskigt bra i just den här grenen: dels Johan Espenkrona som alltid är blixtsnabb när det kommer till att springa med saker och sen greppmonstret Cim Johansson som kan gå med i princip hur tunga väskor som helst. Det var också dessa båda herrar som blev etta och tvåa i grenen. Espenkrona showade för publiken genom att fortsätta gå efter att han hade passerat mållinjen och ställde ner väskorna när han hade gått ytterligare en sisådär tio meter. Snabbast var dock Cim som sprang hela sträckan på 17,69 sekunder. Espenkrona passerade mållinjen på 18,42 sekunder och Joel Söderberg var hack i häl med 18,72 sekunder.

Efter den tredje grenen hade man en cut där de tolv bästa gick vidare. Eddie Johansson var en av dessa, men han hade känningar i en biceps och valde att hoppa av tävlingen och överlåta sin plats till Jack Ottendahl som låg på trettonde plats innan cutten.

Säckbärning

Den fjärde grenen var säckbärning. Tre säckar på 100, 120 samt 160 kg skulle bäras och placeras på ett podium. De två första säckarna såg ut som uppvärmning för de flesta, men 160-kilossäcken var en annan historia. Även om de flesta orkade rubba säcken var det bara fyra atleter som orkade gå hela distansen och lägga upp den på podiet. Det som var gemensamt för dessa fyra var att de inte bar säcken med ett livtag utan istället la ner säcken på marken och sedan bar den horisontellt. Snabbast här var återigen Cim Johansson som lastade upp säckarna på 37,74 sekunder och kunde knipa sin andra grenseger för dagen. Marcus Yngvesson var några sekunder långsammare och tog andraplatsen före Espenkrona (trea) och Harley Andersson (fyra). Här valde Sveriges femte starkaste man, David Ebbeke, att bryta tävlingen (och hela säsongen) på grund av en långvarig känning i vaden.

Husafell

Den femte grenen bestod av en Husafell-sten som enligt uppgift vägde 192 kg. Stenen var ganska tjock vilket gjorde att vikten kom ganska långt ut från kroppen när man bar den så de flesta lutade sig bakåt när de gick. Nackdelen med det är att stenen då trycker mot bröstet och lungorna får jobba ännu hårdare för att förse kroppen med syre. Samtliga återstående atleter lyckades gå minst en sträcka och ett par atleter gick tre vändor innan man tappade stenen. Efter att Harley hade gått 30 meter så började greppet svika. Han satte sig då ner på huk, greppade om stenen och gick ytterligare några meter. Det gav honom en fjärdeplats i grenen. Espenkrona gick ut efter honom och precis som Harley fick han problem att hålla fast i stenen efter 30 meter. Han testade då att följa Harleys exempel och greppa om, men här lyckades han bara gå en dryg meter efter att ha greppat om grenen. Längst gick Yngvesson med sina 50,6 meter följt av Cim Johansson på 45 meter och Jacob Larsson på 41,45 meter.

Bag Toss

Dagens näst sista gren var en bag toss där fem säckar vägandes 18, 20, 22, 25 och 30 kg skulle kastas över en 4,2 meter hög ribba. De flesta atleterna lyckades kasta över fyra säckar och tiden det tog varierade mellan 13 och 46 sekunder. Johan Espenkrona kastade också över de fyra första säckarna utan problem. Den femte säcken var dock svårkastad, även för Espenkrona. Han försökte både en, två och tre gånger utan att säcken letade sig över ribban och här var det nog få som trodde att han skulle lyckas kasta över samtliga. Espenkrona trodde annorlunda och lyckades på något sätt samla ihop sina sista krafter och slunga över säcken som första och enda atlet den här dagen. När Cim Johansson kastade den femte säcken fastnade den i underkanten på ribban. Lyckligtvis var Robin Hedström på plats och likt en apa klättrade han upp på ställningen för att dra ner säcken igen. Belöningen till Robin blev en klase bananer som en annan funktionär passande sträckte över. Cim lyckades trots extratid inte få över den sista säcken. Fredrik Svensson kom tvåa i grenen och Jacob Larsson kom trea.

Power Stairs

Inför den sista grenen ledde Marcus Yngvesson tävlingen med en halv poäng före Cim Johansson som låg tvåa och sedan var det ett litet hopp ner till Espenkrona som var trea, tätt följt av Fredrik Svensson och Jacob Larsson. Den sista grenen var Power Stairs. Tre vikter vägandes 180, 220 och 250 kg skulle lyftas upp på fyra trappsteg. Regnet hade börjat göra sig påmind här men trots att trappstegen blev blöta och hala höll sig atleterna lyckligtvis på fötterna hela tiden. Åtta atleter lyckades slutföra grenen och snabbast av dem alla var Cim Johansson med en tid på drygt 30 sekunder. Det innebar att han tog sin tredje grenseger för dagen och också lyckades klämma sig förbi Yngvesson i totalen. Han vann alltså Skånes Starkaste Man 2023 och Yngvesson fick med sin tredjeplats i grenen finna sig i att ta silvret i tävlingen. Inför PowerStairs låg Johan Espenkrona trea i totalen, endast en poäng före Fredrik Svensson.  Svensson lyckades dock komma tvåa i grenen och då Espenkrona kom fyra snuvade Svensson Espenkrona på bronset.

Skånes Starkaste Man 2023 blev, som väntat, en riktigt bra tävling. Vädret hade såklart kunnat varit bättre, men annars gick det inte att klaga på någonting. Om ni aldrig har varit i Sjöo och bevittnat Skånes Starkaste Man så måste ni åka dit nästa sommar. Det är väl värd en utflykt oavsett var i Sverige ni råkar bo. De tolv atleter som gick vidare från cuten var dessa:

Topp-12

Cim Johansson visade prov på hur bra han har blivit efter sitt skadeuppehåll och med två kvalsegrar och en andraplats vann han kvalserien 2023. Han blir ett namn att räkna med i finalen.
Yngvesson gjorde en bra och stabil tävling, tog en grenseger och visade att han också blir att räkna med när finalen avgörs i Västerås den 14 otkober.
Fredrik Svensson lyckades plocka två grensegrar och var totalt överlägsen i marklyftet. Man kanske inte ska tänka hypotetiska ”om-scenarion”, men om han hade gått strax över tio sekunder snabbare i Farmers Walk (där han kom näst sist bland de 12 som sedan gick vidare efter tre grenar) hade han vunnit hela tävlingen.
Johan Espenkrona fick med sig en grenseger och gjorde en bra tävling totalt sett. Han hade lite stolpe ut och om vi nu ska fortsätta vara hypotetiska hade fem extra repetitioner i marken inneburit att Espenkrona hade vunnit hela tävlingen. Han blir, precis som Svensson, en stark pallkandidat i finalen.
Jacob Larsson gjorde en jämn tävling rakt igenom och han kommer ha stora chanser att förbättra sin åttondeplats från finalen 2022.
Harley Andersson fick med sig en grenseger och hade bara ett bottennapp i form av marklyftet (där han drog lika många reps som Espenkrona). Han kommer säkerligen kunna förbättra sin sjundeplats från fjolårets final.
Joel Söderberg låg trea i totalen när det återstod två grenar, men han halkade ner till en sjundeplats i slutet. Han lyckades som sista man kvala till finalen i år, så det kommer bli väldigt kul att se vad han kan göra där.
Daniel Lindqvist är alltid väldigt bra i statiska grenar och här fick han med två tredjeplatser i riktigt bra motstånd. Han blev andrareserv till finalen efter att han kom elva totalt i kvalserien. Vi håller tummarna för att han tävlar även nästa år.
Publikfavoriten Peter Rundberg var äldst i startfältet, med råge, och med två femteplatser i grenarna lyckades han bli nia totalt.
Superlättviktaren Jack Ottendahl visade även här att han är ett markmonster av rang.
Hawar Abas kom trea i stockpressen och gjorde en helt okej tävling totalt sett.
David Ebbeke kom femma i fjolårets final, något han tyvärr inte kommer kunna replikera i år. Han valde klokt nog att lyssna på kroppen och bryta tävlingen istället för att riskera att skadas ännu mer. Smart.

Slutresultat:

1. Cim Johansson – 65,5 p
2. Marcus Yngvesson – 64 p
3. Fredrik Svensson – 58,5 p
4. Johan Espenkrona – 57,5 p
5. Jacob Larsson – 53,5 p
6. Harley Andersson – 47,5 p
7. Joel Söderberg – 44,5 p
8. Daniel Lindqvist – 42 p
9. Peter Rundberg – 35 p
10. Jack Ottendahl – 30 p
11. Hawar Abas – 24 p
12. David Ebbeke – 20 p

Finalen av Sveriges Starkaste Man 2021 var den första SSM-finalen under arrangören Kraftkamps regi. Det var också den första finalen på över ett decennium som jag inte kunde se på plats (då frugan var höggravid och jag inte ville äventyra mitt liv om jag hade prioriterat annat framför att stötta henne under förlossningen). Jag följde förvisso finalen via livestreamen, men det är ändå alltid en helt annan sak att uppleva en strongmantävling på plats än framför en skärm. Kanske var det därför man var lite extra taggad inför årets final. En annan anledning kan ha varit att finalen på förhand såg ut att bli jämnare än någonsin där i princip halva startfältet såg ut att ha potential att kunna vinna titeln.

Osedvanligt tidigt på morgonen satt jag och min parhäst Trywall i hans lilla Polo (med reservation för eventuellt faktafel) och följde små idylliska landsvägar mot Växjö konserthus där årets final skulle gå av stapeln. Valet av tävlingsplats innebar att tävlingen hölls på en lagom stor scen framför en brant läktare och utanför salen hade ett gäng olika utställare och sponsorer satt upp små montrar där de anordnade tävlingar och sålde träningsrelaterade produkter. Bland utställarna (i Tyngres monter) stod fjolårsvinnaren Marcus ”Buktryck” Yngvesson som på grund av sjukdom hade tvingats avböja sin medverkan i årets final. Trots vetskapen att han snart skulle förlora sin titel var han sitt vanliga sprudliga och trevliga jag som glatt ställde upp på bilder och pratade med fans. Bland montrarna fanns också en stor skärm där man kunde följa tävlingen i realtid via en livestream. Där hittade vi arrangören Kim Emilsson (en av grundarna till Kraftkamp) som sa att han ville hålla sig borta från tävlingsplatsen då risken fanns att han skulle börja lägga sig i.

Årets startfält var som sagt späckad med atleter som på papperet hade chans att nå en pallplats. Johnny Hansson var tillbaka efter att ha dragit av sin biceps under fjolårets final och stod för favoritskapet på förhand, pressmonstret Joachim Kvick var på plats igen efter att ha skadat sig under samma tävling och Andreas Ståhlberg gjorde comeback efter en avsliten hälsena. När vi ändå är inne på temat comeback så får vi inte glömma Stefan ”Stisse” Bergqvist som efter sex år var tillbaka i finalen där han hör hemma, hans trettonde final för övrigt. Fredrik Johansson var också med och den här gången såg han ut att vara både hel, frisk och i riktigt bra form. Bronsmedaljören från de två senaste åren, Fredrik Svensson, var självklart också med för att kanske främst visa de andra hur man drar marklyft. Hela fyra debutanter hade också lyckats kvala in i år: Harley Andersson, Anton Wasser, David Ebbeke och Jacob Larsson. Flera starka namn såsom titelinnehavaren Buktryck, fjolårets silvermedaljör Johan Espenkrona (som hade slitit av sin biceps i en tävling i Norge) och Martin Forsmark var på plats för att heja på deltagarna från läktarplats.

Stockpress

Den första grenen dubblerade som ett SM i stockpress och utöver finalisterna hade två atleter lyckats kvala in genom ett onlinekval. Dessa två var David Cederqvist och Hawar Abas och de fick alltså enbart tävla i stockpressen. Ingångsvikten låg på 150 kg, en vikt som var lite för tung för både Stefan Bergqvist och Jacob Larsson den här dagen. Joachim Kvick fick först inte nersignal innan han släppte ner trästocken under sitt första lyft på 150 kg och fick därför göra om lyftet. Nu kan 150 kg knappt klassas som uppvärmning för Kvick, men nog vandrade tankarna till förra årets final och vad som då inträffade. Övriga atleter klarade både 150 kg och 160 kg. Fredrik Johansson, som har stockpressen som nemesis, gjorde först ett försök på 160 kg utan att lyckas pressa upp det. Nästa försök gick betydligt bättre och han fick därmed med sig 160 kg. Efter det tog det stopp för Johansson och Wasser. Sex atleter mäktade med 170 kg och efter det var det tre atleter som lyckades pressa mer än så. Andreas Ståhlberg gick taktiskt in på 175 kg och klarade vikten, vilket var ett tävlingspers för honom. Johnny Hansson klarade samma vikt medan Joachim Kvick och Harley Andersson stod över. På 180 kg missade Harley, medan Hansson och Kvick klarade. Kvick var sedan den ende att försöka på 190 kg, en vikt han bemästrade utan att förta sig allt för mycket. Kvick tog därmed tävlingens första grenseger, samt guldet i SM i stockpress.

Frame Carry

Den andra finalgrenen bestod av en frame carry på 370 kg i 30 meter. Det här är en gren som passar flera i det här startfältet som handen i handsken, bland andra Fredrik Johansson. När Fredrik gick ut var nog många övertygade om att han skulle få en riktigt bra tid, men han lyckades ”bara” gå strax över 23 meter. Väldigt oväntat, men en efter en misslyckades med att gå hela sträckan. Andreas Ståhlberg lyckades gå 27,5 meter, men under ett nedsläpp kunde man se hur han sneglade på sitt ena bicepsfäste. Trots uppenbara känningar i bicepsfästet gick han längst av alla och tog därmed grensegern. Johnny Hansson, som brukar vara väldigt bra i den här typen av övningar, besvärades av en avsliten valk som gjorde det svårt att hålla i framen, så 9,8 meter blev det för Johnny vilket innebar en femteplats i grenen. Debutanterna Ebbeke och Andersson blev trea respektive fyra.

Marklyft

Den tredje grenen för dagen var marklyft för reps under 60 sekunder. Vikten var respektabla 350 kg och dräkt, remmar, magnesium, lyftarskor, bälte och hjälm var tillåtet. Det här är en gren där Fredrik Svensson alltid innehar favoritskapet på förhand. Han hade, likt sporten kräver, bulkat upp sig inför tävlingen så att han var så stor och stark som möjligt. En stor kroppshydda och en tajt marklyftsdräkt är dock inte alltid en match made in heaven, i synnerhet inte om man ska hålla på att dra i en hel minut. Efter sex repetitioner tog syret slut för Svensson och han tvingades avbryta lyftandet för att undvika att svimma på scenen. David Ebbeke sa att han hade tränat för att göra en repetition då 350 kg var en vikt han tidigare aldrig hade kunnat lyfta. Den här dagen lyckades han persa – tre gånger i rad. Tre reps räckte dessutom till en delad femteplats i grenen. Andreas Ståhlberg och Fredrik Johansson gick ut sist mot varandra. Ståhlberg lyckades matcha Svenssons resultat och delade andraplatsen medan Johansson gjorde ytterligare en repetition och vann grenen på sju reps. ”Där satt den” sa han medan han hämtade andan.

Car Walk

Efter ett par grenar som hade marinerat ryggmusklerna ordentligt var det dags för fibrerna att återigen bekänna färg. Tävlingens fjärde gren var en car walk. En Volkswagen Polo vägandes 450 kg skulle promeneras med i sann The Flintstones-anda, Det här var samma bil som har figurerat både i tidigare SSM-sammanhang och i Giants Live när det hölls i Norrköping för några år sedan. En del av atleterna hade därför testat på grenen innan medan grenen var en ny bekantskap för andra. Supertalangen Anton Wasser var yngst i startfältet blott 22 år gammal och Stefan ”Stisse” Bergqvist var äldst och klockade in på 47 år. Både Anton och Stisse pinnade på bra, men många nedsättningar innebar att ingen av dem hann gå hela vägen. De andra atleterna lyckades gå hela sträckan under tidsgränsen. Etta i grenen blev Johnny Hansson, tvåa blev Fredrik Johansson och trea blev Harley Andersson.

Hantelmedley

Den näst sista grenen var ännu en pressgren men nu bestående av ett hantelmedley. Fem otympliga hantlar vägandes från 70 kg till 110 kg (med tiokiloshöjningar) skulle pressas över huvudet med en hand. Den tyngsta hanteln skulle visa sig bli övermäktig att låsa ut den här dagen, även om pressmonstret Joachim Kvick gjorde ett bra försök. Kvick var dock snabbast av alla med att baxa upp fyra hantlar (under halvminuten tog det) och han kunde casha in sin andra grenseger för dagen och tio viktiga poäng. Andreas Ståhlberg ledde tävlingen inför grenen men hade vid det här laget bandagerat sin vänsterarm på grund av bicepsskadan, så han hade uppenbara problem att lyfta upp vikten till axeln. 90-kiloshanteln åkte dock upp för Ståhlberg, men med sin sjundeplats här tappade han en del poäng i sammandraget och både Johnny Hansson (som kom tvåa) och Fredrik Johansson (som kom trea) smet förbi Ståhlberg i totalen inför den avslutande grenen.

Drängastenar

Den sista grenen bestod inte av klassikern atlasstenar utan av en variant av drängastenar, alltså en form av natursten. Då Kraftkamp är en sällsynt ambitiös arrangör ville man ha så många pargrenar som möjligt där atleterna fick gå ut mot varandra två och två. För att den här grenen skulle kunna genomföras på det sättet hade Kraftkamp valt att gjuta stenarna för att de skulle bli exakt likadana. Tre stenar vägandes 140 kg, 150 kg och 175 kg skulle lastas upp på en plattform och de två lättaste stenarna skulle också bäras en sträcka till plattformen. Det var här finalen skulle avgöras. Andreas Ståhlberg låg tre poäng bakom Fredrik Johansson och två och en halv poäng bakom Johnny Hansson inför stenarna. Det innebar att det inte skulle räcka med att vinna grenen för att Ståhlberg skulle ro hem titeln, utan ett par atleter skulle också behöva placera sig framför toppduon för att guldet skulle kunna bärgas för Ståhlberg. Ståhlbergs vänsterarm var tejpad när han greppade tag om den första stenen. Armen höll och stenen placerades på plattformen. Även den andra stenen åkte upp och när han även som första man lyckades lyfta upp jättestenen på 175 kg visste han att han hade gjort tillräckligt för att i alla fall få minst åtta poäng i grenen. Han hade gjort det han kunde och nu låg ödet i toppduons händer.

Det skiljde alltså en halv poäng mellan Fredrik Johansson och Johnny Hansson, så den av dem som lyckades lägga upp den tredje stenen snabbast, alternativt var snabbare än alla andra på att lägga upp den andra stenen, skulle vinna tävlingen. Fredrik Johansson hade aldrig varit såhär nära att ta titeln och var, efter alla motgångar, redo att kliva högst upp på pallen. Johnny Hansson ville å sin sida gärna ta tillbaks titeln efter förra årets skada. Båda var taggade och gick ut hårt. Efter att Fredrik hade lättat sin första sten från marken släppte han stenen och tog sig för högerarmen; bicepsfästet hade släppt. Publiken tystnade och det gick ett sus genom konserthuset. Ord som tråkigt, snöpligt, bittert och orättvist hördes bakom mig. Fredrik Johansson, som alltså ledde tävlingen efter fem grenar, nollade därmed i grenen och såg där och då hur inte bara guldet gled iväg utan också både silvret och bronset då Kvick gick om honom i totalen. Inte heller det här året gick det Fredriks väg och vi var många som kände för honom.

Nu hade Johnny ett gyllene läge att kamma hem guldet. Han lyfte upp sin första sten och började gå mot plattformen, men halvvägs fram sneglade han på sin vänsterarm och när han hade lastat upp stenen konstaterade han med ett vrål att även hans bicepsfäste var av. Med vetskapen om att han ändå hade en teoretisk chans att plocka tillräckligt många poäng för att hålla Ståhlberg bakom sig gjorde han ett försök att lyfta den andra stenen, men det var lönlöst. Stenen låg fast och titeln tillföll därmed Andreas Ståhlberg. Eftersom Hansson inte nollade i grenen fick han med sig fyra poäng vilket räckte till silver i Sveriges Starkaste Man 2022.

Andreas Ståhlberg gjorde en jämn och stabil tävling och med två grensegrar och få bottennapp tog han sin första SSM-titel, trots ett näst intill avslitet bicepsfäste. Han blev därmed den åttonde titelinnehavaren sedan starten 1995. En mycket imponerande insats tävlingen igenom. Ståhlberg tvingades efter finalen, i likhet med både Hansson och Johansson, operera fast bicepssenan igen. Nu finns det en liten chans att han får tävla i WSM 2023 (han deltog i WSM 2019) som går av stapeln i april och vi håller tummarna för att han får en inbjudan och är i slag för att visa världen vad Sveriges starkaste man går för.

Johnny Hansson gjorde också en väldigt bra tävling och visade att han efter fjolårets skada var tillbaka i gammal god form. När Johnny har den formen är han väldigt svår att slå och det visade han den här dagen. Kommer han tillbaka nästa år för att försöka återta titeln?

Joachim Kvick visade inte bara att han är Sveriges bästa absolut pressare med två grensegrar i båda pressgrenarna utan att han också är en strongmanatlet av väldigt hög klass. Om han täpper till sina svagheter blir han en guldkandidat att räkna med.

Fredrik Johansson har i SSM-kval och i andra tävlingar visat att han verkligen är en av de absolut bästa strongmanatleterna vi har i det här landet och om finalen hade bestått av fem grenar hade han blivit krönt till Sveriges starkaste man. Om är dock ett ord som egentligen inte spelar någon som helst roll i strongman och det vi kan konstatera är att Fredrik i alla fall visade att han är otroligt bra när han är hel. Nu hoppas vi att han lyckas hålla sig hel och frisk under nästa års final.

David Ebbeke är blott 25 år gammal och har framtiden för sig i sporten. Att han redan nu är såhär bra och kan hålla jämna steg med de bästa i Sverige är väldigt imponerande. Han kommer bli väldigt farlig när han också får lite rutin.

Fredrik Svensson var kanske inte formtoppad den här gången, men trots det blir han sexa i Sveriges Starkaste Man 2022. Svensson får också en extra guldstjärna för sin majestätiska valrossmustasch som saknar motstycke i Sverige.

Harley Andersson är ett namn som jag tror vi kommer se betydligt mer av framöver. Han är ung, stor som ett hus och bevisligen stark som en oxe. Är det en ny Johnny Hansson vi ser här?

Jacob Larsson verkar inte gilla att pressa speciellt mycket, men bortsett från pressgrenarna gör han en bra och stabil insats i finalen. Han har väldigt höga toppar och det kommer bli kul att se vad han kan göra framgent.

Anton Wasser var med sina 22 år fyllda här för att se och lära och den erfarenheten tror jag var väldigt nyttig att få för honom. Han är redan nu väldigt bra i flera grenar och jag tror att han om några år kommer kunna plocka många placeringar i Sveriges Starkaste Man.

Allas vår favorit Stefan ”Stisse” Bergqvist lyckades äntligen ta sig till en SSM-final igen och gissa om det var underbart att se honom kriga där för trettonde gången i ordningen! Han hävdar själv att det här var hans sista SSM-final, men jag och många med mig hoppas att han kör i alla fall en sisådär sju- åtta år till, minst. Jag menar, skärp dig, Stisse! Du har ju inte ens hunnit fylla 50 år!

För att sammanfatta Sveriges Starkaste Man 2022 så var det en rolig, oviss och spännande tävling. Kraftkamp befäster sin position som Sveriges kanske mest ambitiösa arrangör och att fyra av tävlingens sex grenar var pargrenar är ett bevis på det. Visst är det tråkigt med skador, men det är tyvärr en del av sporten. Anders Axklo var som vanligt fenomenal som speaker, Andreas Guiance och Linnea Enstedt lyfte den fantastiska livesändningen oerhört mycket och roddarna var snabba och effektiva. Hatten av till alla som gjorde SSM-finalen till en sådan succé!

Slutresultat

1. Andreas Ståhlberg – 46,5 p
2. Johnny Hansson – 43 p
3. Joachim Kvick – 42 p
4. Fredrik Johansson – 39,5 p
5. David Ebbeke – 35 p
6. Fredrik Svensson – 34,5 p
7. Harley Andersson – 31,5 p
8. Jacob Larsson – 27 p
9. Anton Wasser – 15,5 p
10. Stefan Bergqvist – 7,5 p

Årets tredje och sista kval till Sveriges Starkaste Man 2022 hölls i helgen i Ottsjö, Åre. Demonspeakern Anders Axklo höll i micken och har här skrivet ett reportage om tävlingen.

Med samtliga tre kvaltävlingar till Sveriges Strakaste Man inplanerade under samma månad så fanns det förutsättningar att det skulle komma att påverka antalet startande, inte minst i det sista. Samtliga anmälningar hade ju krävts in innan de tidigare tävlingarna var avklarade, och flera toppatleter var anmälda till alla tre som en försäkring om något skulle fallera vid de första försöken. Det innebar självfallet att de som tog kvalplatserna i Sjöbo och Arvidsjaur avstod en tredje tävling under samma månad.

Detta till trots stod ett mycket kapabelt startfält på plats på Fjällfysikens nybyggda träningsyta. Det är lätt att prata om fina utegym, men Fjällfysikens är next level shit, både i miljö, och det faktum att platsen utan vidare klarar av en tävling på den här nivån och den belastning de vikterna innebär för underlag och utrustning. Efter avanmälningar, skador och annat frånfälle stannade det ändå vid 16 tävlande, en rätt försvarlig grupp, inte minst i en tävling där det inte skulle vara någon cut.

Alla 16 skulle alltså köra alla grenar. Det visade sig inte bli något problem då alla grenar utom en kördes i par, vilket skapade ett riktigt bra tempo. Överhuvudtaget så präglades tävlingen av professionalism i arrangörernas samarbete. KRAFT gym arrangerade tillsammans med Fjällfysiken, och även om arrangörerna var för sig har gott om rutin som arrangörer så blir mervärdet i samarbetet tydligt. Ett gott exempel som det finns anledning att ta efter på flera håll i landet. Det pratades om att tävlingen var svårtippad, med några undantag. Andreas Ståhlberg skulle tillbaka ut på banan, och även om allt kan hända så var de flesta överens om att favoritskapet ändå låg där. Joachim Kvick figurerade självfallet i införsnacket också, men inte riktigt med samma självklarhet. Historiskt har ju bollen haft en tendens att studsa snett för Kvick på sätt som ofta förstört slutresultatet, trots en oerhörd styrkeresurs. Efter de första två grenarna var det dock varken Ståhlberg eller Kvick i ledningen, och detta trots att en av dem var ett pressmedley där Joachim alltid förväntas skåpa ut motståndet. Varken han eller någon annan besegrade dock det sista objektet som var en 60 mm appollonaxel lastat till 155 kg, och istället var det David Ebbeke som tog ledningen. Ebbeke har på den korta tiden han har hunnit bygga på sin styrkekarriär setts som mycket lovande, men ingen trodde kanske att det skulle vara framme på den här nivån riktigt än. En förtretlig 4:e plats i Arvidsjaur var ändå ett bra resultat, men för Ebbeke själv tycks det snarast ha varit tändvätska.

Om Ebbeke såg het ut i de första två grenarna så bleknade det betydligt i marklyftet. 320 kg för reps, och när det var Ebbekes tur kom stången aldrig upp, utan var kvar nedanför knäet och gav en mycket besvärande nolla. Istället passade hemmasonen Jack ”Attack” Ottendahl på i paradgrenen, och trots den generande låga kroppsvikten på strax över 110 kg drog han fem snabba reps, tog en liten paus och drog ett till. Det bekymrade inte Ståhlberg som på rull drog de sju som behövdes för grenseger och därmed tog sig upp i den ledning han sedan höll hela vägen in i mål. Dramatiken i marklyftet stod annars Jesper Hansson för, som efter två reps fick gardin och framåtvikt under det tredje. Kombinationen 2.10 i kroppslängd, 320 på stången, gardin och figure8-remmar som gjorde att han inte fick loss händerna resulterade i årets faceplant, som hade varit mycket komiskt om det inte varit för att han slog sig halvt fördärvat. Blodet rann ur näsan och en blåtira började blomma upp. Hade det inte varit för Fjällfysikens gymgolvsunderlag så hade han säkert knäckt näsan, nu stannade det vid uteliggare-som-fått-stryk-looken. Situationen såg inte mindre rolig ut av att debuterande Daniel Högström i samma heat 10 sekunder senare också fick gardin, men ramlade bakåt. Det såg ut som en bowlingbana efter en strike i ett ögonblick. Hansson hämtade sig och gick för full maskin de återstående grenarna, det blev till slut en 5:e plats för honom.

Med sandsäcksloading, kegtoss och stenar kvar blev det aldrig spännande runt segern, Ståhlberg höll sig med behärskat lugn i toppen hela vägen in i kaklet och behövde aldrig gå för fullt. Desto mer spännande var det om de två andra pallplatserna och därmed platserna i finalen i Sveriges Starkaste Man. Kvick såg säker ut på andraplatsen, men efter att ha famlat till det i kegtossen med en 11-plats där så låg Ebbeke 0,5 poäng före inför stenarna och Ottendahl 3 poäng från pallen. Precis som vi har sett på många andra tävlingar den senaste tiden så var den sista stenen så tung att den låg kvar på marken länge, och det såg ut som om det skulle avgöras på tid på 4 stenar. Ottendahl hade loss den en bit, men upp kom den inte. Det dröjde till sista paret med Ebbeke och Ståhlberg innan det ändrade sig. Ståhlberg i betryggande ledning behövde inte jäkta, medan Ebbeke levererade en perfekt serie och la upp storstenen lite innan Ståhlberg och säkrade sin tredje grenseger. Utan nollan i marken hade han kanske kunnat stressa Ståhlberg, nu blev poängavståndet för stort. Ståhlberg, Ebbeke och Kvick till slut vidare till finalen, och Ottendahl hamnade precis utanför pallen. Istället för finalplats fick han vara nöjd med att visa upp sin otroliga hemmaarena för StyrkeSverige, och min gissning är att det kommer att gå en hel del träningsresor mot Ottsjö de kommande åren, och förmodligen en hel del tävlingar också.

Samtliga resultat från tävlingen finns på strengthresults.com för den som vill bli nörda ner sig och analysera inför den kommande finalen, för miljön och stämningen får ni helt enkelt försöka komma med nästa gång det bjuds till tävling på Fjällfysiken.

(Bilder: KRAFT Gym)

2021 skulle i kölvattnet av 2020 bli den revansch mänskligheten behövde, men även detta år präglades av Covid-19. Bättre lycka nästa år kanske?

Jag sitter, likt traditionen kräver, i favoritfåtöljen (en så kallad ”reclinersoffa”) med en välkyld julmust för att samla mina tankar över det gångna året. 2020 var färgat av Covid-19, och 2021 har varit en direkt förlängning av det året. Coronapandemin har som bekant inte släppt taget om samhället, trots omfattande restriktioner, lockdowns, bildstöd för hur man tvättar händerna, vaccineringar, karantäner, munskydd och vaccinationspass. Man undrar ju vad som ska till innan pandemin ger upp. Är det dags för den gamla klassikern Aloe Vera att återigen bekänna färg, eller ska någon husmorskur i stil med honungsvatten spetsad med ingefära och vitlök bli räddningen?

Nej, nu lämnar vi pandemin. En hel del har hänt i mitt liv under det gångna året, en del fantastiska företeelser och en del händelser som var mindre bra.

Sommaren 2020 skulle jag och min underbara sambo Ingvild (ja, hon kommer ursprungligen från Norge) gifta oss var det tänkt. Det blev framskjutet på grund av pandemin, och inte heller detta år blev det av (av samma anledning). Istället valde vi att utöka vår familj. För lite drygt tre veckor sedan fick vi en dotter vid namn Junie vars frisyr kan jämföras med den hos Don King. Hälften av hennes 3750 gram bestod av hår, enligt en skojfrisk barnmorska. Utöver ett imponerande hårsvall kan jag konstatera att hon än så länge är av den lugnare sorten, den typ som sover, äter och bajsar på repeat. Det tackar vi för.

En höggravid sambo betydde också att jag för första gången på över tio år missade att vara på plats under finalen av Sveriges Starkaste Man. Istället fick jag finna mig i att se tävlingen från samma fåtölj som jag sitter i just nu via Kraftkamps eminenta livestream. Årets final var en rafflande sådan där utgången var osäker från det att fjolårsmästaren Johnny Hansson slet av sitt bicepsfäste och fick bryta tävlingen till dess att den sista stenen lades upp på podiet.

Jag bytte under året arbetsplats och började arbeta på en skola i en grannkommun. Trots att reslängden har mer än tredubblats så trivs jag väldigt bra på den nya skolan.

För MAXstyrkas del har det rullat på lite lugnare än vanligt, mycket beroende på graviditeten. Det har blivit ett gäng nyheter, reportage och recensioner, men det som kanske stod ut lite extra var vår julkalender. Det här året hade vi nämligen proppat vår julkalender med ett gäng tävlingar där den totala prissumman uppgick till nära 10.000 kronor! Julkalendern återkommer såklart även nästa år, och då ska vi försöka ha med ännu fler tävlingar.

Jag vill såklart ta tillfället i akt och tacka alla som på något sätt bidrar till att göra MAXstyrka till Sveriges bästa kraftsportssajt. Stort tack till demonspeakern och krönikören Anders Axklo som alltid levererar krönikor av ytterst hög kvalitet, stort tack till min mansfruga Jimmie Trywall som bjuder på snusk i MAXstyrka Radio, stort tack till alla sponsorer och till alla som har varit inne på MAXstyrka.se och följer oss på sociala medier!

/Andreas Johansson

Här kommer MAXstyrkas obligatoriska årsbästalista:

Årets manliga atlet – Marcus Yngvesson

Att inneha titeln ”Sveriges Starkaste Man” kommer med ett ansvar, ett uppdrag att representera- och vara talesperson för sporten i Sverige. Det passar årets mästare Marcus ”Buktryck” Yngvesson som handen i handsken. Hans genuina och gemytliga framtoning i kombination med brutal råstyrka kan liknas vid seriebjörnen Bamse. Det är en referens även Marcus har anammat. På hans egen hemsida buktryck.se möts man nämligen av citatet: ”Den som är stark måste också vara snäll”. Marcus Yngvesson är vår tids Bamse och Årets manliga atlet.

Årets kvinnliga atlet – Fia Reisek

Det var nog många armbrytare världen över som gladde sig över att Sverige officiellt bröt med WAF och anslöt sig till IFA. Det betydde ju att de slapp möta våra svenska atleter, något som annars ofta resulterar i sämre placeringar. De här året valde dock en grupp svenskar att ändå åka till WAF-VM i Bukarest, Rumänien, för att möta världens absolut bästa armbrytare. En av dem som åkte var Fia Reisek, och som väntat åkte hon hem med ännu ett VM-guld. Årets kvinnliga atlet är världens bästa Fia Reisek.

Årets mest saknade – Martin Forsmark

En SSM-final utan den urstarka konstapeln som går under namnet Martin Forsmark är som gräddsås utan grädde. Efter fjolårets andraplats i Sveriges Starkaste Man valde Forsmark att ta en stunds välbehövlig vila och återgå till ritbordet för att skissa fram modellen för Forsmark 2.0. Martin Forsmark är alltid farlig i vilken strongmantävling som helst, och när han har fått förbereda sig i ett helt år extra kan det bli precis hur bra som helst. Nu är vi väldigt spända över att få bevittna hans comeback i SSM-finalen 2022. Något säger mig att hans förberedelser inte kommer vara förgäves.

Årets snöpligaste sorti – Joachim Kvick

Årets upplaga av Sveriges Starkaste Man skulle inledas med ett nytt svenskt rekord i apollonpress, och den som på papperet skulle ta rekordet var Joachim Kvick. Joachim innehar nämligen Sveriges starkaste axlar, kanske genom tiderna, och visst såg det lovande ut. Kvick slängde upp 130 kg, bollade upp 150 kg och stänkte upp 170 kg. Även 180 kg åkte självsäkert upp utan att han behövde lägga i den sista växeln, och efter att han hade pressat upp stången på raka armar, markerat i toppläget och sedan släppt ner stången ryckte han på axlarna för att visa att det fanns betydligt mer i tanken den här dagen. När han sedan var på väg ut ur arenan kallade domaren tillbaka honom och menade att han hade släppt stången innan han hade fått nedsignal: lyftet var underkänt. Många ansåg att det var en ren domarmiss (därom tvista de lärde), och Kvick fick därför försöka göra om lyftet innan tiden gick ut. Han drog då på sig en skada som inte bara innebar att han inte kunde göra ett rekordförsök utan tvingades också bryta hela tävlingen. Nu hoppas jag att någon arrangör ger honom möjlighet att slå rekordet under 2022 istället.

Årets humor – Johan Liljebladh

Frukt är nyttigt godis, sas det när jag gick i skolan. Det är något som favoriten Johan Liljebladh också har hört. Han har under året testat fem olika frukter (satsuma, banan, passionsfrukt, pumpa och apelsin med nejlikor) under något han kallar för ”Fruktstund”. Detta har han sänt på Instagram (där han heter johnjohnclimps). Om ni inte redan har sett det råder jag er att göra det direkt! Årets humor går därmed till Johan Liljebladh, och vi får hoppas att Fruktstund fortsätter under 2022!

Årets radioprofil – Andreas Guiance

Det finns människor som verkligen är gjorda för sitt jobb, där professionalitet genomsyrar allt man gör. Själva definitionen av detta stavas Andreas Guiance. Han har sin bas i Tyngre där han tillsammans med sin nästan lika skäggiga och frispråkiga parhäst Alex Danielsson driver den eminenta träningspodden Tyngre Radio. Hans självklarhet framför micken saknar motstycke i Sverige, och vi på MAXstyrka har haft den stora äran att regelbundet (men allt för sällan) få ha honom som gäst i MAXstyrka Radio, och vi som radioamatörer kan bara drömma över att någon gång komma i närheten av den professionalitet Guiance besitter. Andreas Guiance är Årets radioprofil.

Årets arrangör – Kraftkamp

Kraftkamp debuterade som arrangörer för Sveriges Starkaste Man-finalen, och som de gjorde det! Lovorden haglade in över den välarrangerade finalen, den påkostade livesändningen, den bombastiska inramningen och de roliga grenarna. För första gången sedan 2009 missade jag att se finalen på plats (på grund av en höggravid fruga), och då var det tur att Kraftkamp bjöd på en livestream av världsklass. Utöver SSM-finalen har de arrangerat strongmantävlingar flitigt under året och gjort ett enormt stort jobb för sporten i Sverige. Årets arrangör är Kraftkamp.

Årets comeback – Peter Rundberg

Det ska inte gå att ha ett uppehåll på nära ett decennium och sedan, som 48-åring, ta sig till finalen av Sveriges Starkaste Man. Men det var precis det Peter Rundberg gjorde. Peter kvalade in i finalen genom sin femteplats i Sjöbo-kvalet och väl i finalen tog han en imponerande sjundeplats. Årets comeback är därmed given, och med tanke på vilken formkurva ”Pappa Björn” har finns det en stor chans att vi får se honom i finalen även nästa år. Kommer han få det tufft att ta sig dit? Nej, det kommer bli lätt. Hååå, vad lätt!

Årets sponsor – Gymkompaniet

Vi har nu spelat in över 150 avsnitt av MAXstyrka Radio. Under de senaste åren har Gymkompaniet varit vår ständige följeslagare som har möjliggjort radion, och det är vi såklart oerhört tacksamma över. Gymkompaniet har under året också sponsrat olika kraftsportevent, både stora och små, och alltså möjliggjort även de tävlingarna. De gillar med andra ord strongman och kraftsport. Ett ytterligare bevis på det är att de har börjat producera egen strongmanutrustning under namnet Swedish Power Equipment (som de säljer på gymkompaniet.se). Gymkompaniet är Årets sponsor.

Årets skägg – Magnus Samuelsson

En annan som i år gjorde comeback, men utan att dra på sig lyftarbältet, var legenden Magnus Samuelsson. Magnus var (tillsammans med Anders Axklo och Daniel Rubin) expertkommentator i Sjöbo-kvalet. Med evenemangets mest deffade torso och en längd på två meter gav han ett imponerande intryck, men det var framförallt hans täta ansiktsbehåring som stal showen. Skägget var tätt och sådär lagom ansat, utan att manligheten tog stryk. Sveriges mest meriterade strongman har nu ännu en titel att lägga till samlingen, nämligen den för Årets skägg.

Därmed tackar jag er alla för det här året! Vi gräver ner resterna av 2021 och hoppas att 2022 blir det bästa året någonsin!

Trywall var på plats i Älmhult för att bevaka finalen av Sveriges Starkaste Man 2021. Här har han skrivit ett matigt reportage och sammanfattat tävlingen.

Lördag, tidig morgon.

Det är fortfarande mörkt ute, blött och kallt. Men det är varmt i kroppen då jag ska ner och bevaka finalen av Sveriges Starkaste Man 2021. Vilket är ett stort intresse för oss på Maxstyrka. Tyvärr kunde inte Andreas följa med då det stundar tillökning vilken minut som helst. Och då Johannes Årsjö har visat att det är okej att missa en final på grund av detta så gör Andreas samma sak. Helt okej orsak tycker jag även om det var trist att han inte kunde följa med.

Därför ska nu jag försöka mig på att skriva ett så kallat matigt reportage, men det kommer bli svårt att får det i samma kaliber som när Andreas gör det då han besitter svart bälte i detta.

Vi har en liten monter i arenan där jag har dator och mick uppställd. Även en liten låda där besökarna kan lägga i sitt tävlingsbidrag i våran fräckistävling.

Jag träffar på många gamla vänner, och jag får äran att prata med lyssnare till våran podcast där vi får massvis med beröm. Jag fick till och med äran att skicka en videohälsning till en besökares kompis. Behöver jag säga att kompisen är #starkareänandreas?

I sedvanlig ordning var det presentation av alla 10 atleter. Sen var det dags för första grenen, press med en Apollons axel. Skulle Johannes gamla rekord slås, 185,5kg? Nej det gjorde ju inte det. Skulle rekordet ha slagits så hade den nya rekordhållaren erhållit inte mindre än 10.000 kr!

Fredrik Svensson satte nytt pb på 170kg vilket jag inte trodde han skulle göra då det såg väldigt tungt ut, men han tog fram sitt inre pressmonster och fick upp vikten. Fredrik Johansson skulle ha fått med sig 150 kg om det inte vore för att han släppte stången bakom sig, för att skydda domare, golv och publik enligt Fredrik, då lyftargolvet hade tagit slut. Det var en rejäl urladdning för Fredrik och han föll ihop efter lyftet. Tyvärr bommade han på andra försöket. Johnny Hansson fick med sig 175 kg och vann därmed presstävlingen. Dock hade Joakim Kvick en stor chans att få med sig ett nytt rekord och vinsten, men tyvärr fick han underkänd i sitt sista lyft på 180 kg som såg väldigt lätt ut, trots att många, inklusive han själv, trodde han fick godkänt. Andra försöket bommade han tyvärr och ådrog sig en skada i bröstkorgen.

Gren nummer 2 var bondens promenad. De fick i uppgift att ta en liten promenad med smidiga 150 kg per hand i 2 x 10 meter med vändning. Eller det var inte så smidigt faktiskt.

Joakim tog sig inte mer än 1,05 meter och kastade därmed in handduken, tyvärr. Bättre och helare lycka nästa år. Veteranen i gänget, Peter Rundberg tog en väldigt stabil tripp första vändan, och såg ut att kunna hålla hela vägen men tyvärr gick det inte hela vägen, vilket det först såg ut som han skulle göra. Inte helt otippat tog Skägget Espenkrona hem det, han tog en löprunda istället och stannade klockan på 22,69 sek. Tvåa Fredrik Johansson 2 sekunder efter, trea blev Buktryck, Marcus Yngvesson och fyra blev jätten från Årjäng. Dessa var de ända som gick hela vägen.

Gren nr tre måste ändå ses lite som min personliga favorit, då det rör sig om ett medley. Stora tunga däck ska vältas 4 gånger, och 2 tunga lastbilsfälgar ska placeras på ett podium. Det smäller jättefränt när däcken landar och de får flåsa lite då de ska flytta på fälgarna.

Buktryk välter däcket som om det vore uppvärmning. Med en tydlig bestämdhet går han loss och vinner grenen med drygt 5 sekunder till tvåan. Fredrik Svensson dundrar in på en andraplats. Tyvärr sliter Handsome Hansson biceps i sitt första vält och får lämna arenan och uppsöka sjukvård. Hoppas innerligt att det läker snabbt.

Gren nr 4 roddas fram, två bilar körs fram och ställningarna tar plats. Inte helt otippat tar förhandsfavoriten Fredrik Svensson hem denna gren och göra hela 11 reps. Fredrik Johansson hittar energi och lyfter hela 9 gånger. Yngvesson får med sig 8. Tyvärr var det bara Rundberg som nollande, hade varit roligt om han fått med sin nån rep i alla fall. Bättre lycka nästa gång.

Gren 5. Truckpull står för schemat. Förhandsfavorit är Mr Espenkrona. Då han visat många gånger att rörliga grenar som behöver gå snabbt är något han bemästrar väldigt bra. Men här visar istället Fredrik Johansson vem som bestämmer och drar iväg en grenseger som dessvärre kostade en hel del energi för han, utslagen på golvet en stund och en TTT ute i backstage. Han berättar mer om detta i vårat lilla specialavsnitt från tävlingen. Så Espenkrona fick snällt ställa sig på andraplatsen där med drygt 2 sekunder bakom. Yngvesson nosar strax bakom med 5 sekunder efter Johansson.

Avslutningen på en strongmantävling är inte komplett utan en stenserie. Detta vet Kraftkamp, arrangören, om och givetvis står det 5 höga podier på plats. 2 och 2 kör de, vilket ger en höjande effekt. Sist ut är Espenkrona mot Buktryck, ett sjukt spännande avslut som är helt avgörande. De följs samman hela vägen till sten 4 då Yngvesson är snäppet före. Då Espenkrona hugger tag i den femte och sista stenen på hela 200 kg och reser sig så landar Yngvessons sista sten på podiet och vi får därmed en ny kung på tronen.

Många känslor uppstår på arean, taket lyfts och det är samma drag i hallen som om det vore sista matchen om guldet i SHL. Likt en Rocky film springer Fru Buktryck ut och kramar om sin slitna krigare. Och vid en snabb intervju med speakern Linnea så hörs det att lyckogråten sitter i halsen. Stort och fint.

Stort grattis till Marcus ”Buktryck” Yngvesson till titeln Sveriges Starkaste Man 2021.

Och ett extra stort tack till arrangören Kraftkamp för en helt perfekt utförd tävling. Snygg arena, snabbt och snyggt roddat. Bra utställare, bra ljud. Ja, allt var bara perfekt. Av mig och flertalet atleter samt domaren får ni betyget 5 kannor med brunsås av 5 möjliga.

Vi ses nästa år igen. Ta hand om varandra där ute. Med brunsåsiga hälsningar Trywall

Strax efter sjutiden på lördagsmorgonen den 14 augusti stod min gamla (men ack så mustiga) parhäst Jimmie Trywall på uppfarten utanför mitt hus. Vi skulle nämligen åka ner till Sjöbo för att bevittna den anrika tävlingen Skånes Starkaste Man 2021 som också var årets andra och sista kval till Sveriges Starkaste Man 2021. Jag har varit på plats och sett tävlingen ett flertal gånger tidigare, och vädret har varierat från hagel och spöregn till solsken och sensommarvärme. Den här dagen hade meteorologerna spått spöregn, men det finns inga dåliga kläder, som min gamla lågstadiefröken Ann-Britt alltid brukade säga.

Frågan som tävlingsarrangörer har ställt under urminnes tider är: hur drar man mycket publik till en tävling? Nu, när regeringen hade lättat på pandemirestriktionerna, var frågan mer relevant än någonsin. Svaret på frågan har dock arrangören bakom Skånes Starkaste Man, Mårten Persson, knäckt för länge sedan. Han har förstått att man dels behöver roliga grenar och dels bra speakers, men också ett riktigt dragplåster för att locka folk. Tidigare år har han lyckats få dit strongmanlegenden Zydrunas Savickas som då har dömt tävlingen, och det här året hade Mårten om möjligt överträffat sig själv. Han hade nämligen lyckats få ner Sveriges överlägset mest meriterade strongmanatlet genom tiderna, legenden Magnus Samuelsson, som även han skulle vara huvuddomare.

Magnus Samuelsson behöver nog inte någon närmre presentation, men till er som enkom känner igen honom från kändistäta danstävlingar i TV4, reklamfilmer och Arne Dahl-filmer kan man i korthet nämna att han har nått finalen i Världens Starkaste Man tio gånger, stått på pallen hälften av gångerna och har som enda svensk vunnit titeln (1998). Utöver det har han vunnit Sveriges Starkaste Man nio gånger. Han är dessutom en av sex atleter som är invalda i WSM Hall of Fame (såväl som MAXstyrkas Wall of Fame).

Det här var den första strongmantävling Magnus besökte på svensk mark sedan han själv tävlade den 16 augusti 2008 i Lysekil (Battle of the Giants), alltså för nästan exakt tretton år sedan. Det var därför många människor som hade trotsat de dystra väderleksrapporterna och sökt sig ner till Sjöbo för att få en glimt av legendaren och kanske ta en bild med honom.

Magnus gamla polare Anders Axklo och Daniel Rubin höll i mickarna, vilket alltid bäddar för kvalitet.

Tio atleter var på plats för att göra upp om de fyra sista finalplatserna till Sveriges Starkaste Man 2021. Bland dessa hittade vi den regerande mästaren i Skånes Starkaste Man, den skäggiga suveränen Johan Espenkrona. Den alltid lika sprudlande idrottsläraren Marcus ”Buktryck” Yngvesson var också på plats, trots att han redan hade kvalat in till finalen. En annan som hade hittat dit var 48-årige veteranen Peter Rundberg som nu gjorde comeback i SSM-sammanhang. Peter kom tvåa i SSM 2008 och kom trea i SSM 2010 och har, med ett par undantag, varit borta från tävlingsscenen (och även träning) det senaste decenniet. Nu var han tävlingens äldsta, och förmodligen längsta, deltagare. Peter var faktiskt tre gånger så gammal som tävlingens yngsta atlet, Axel Isberg.

Den första grenen för dagen var Farmers Walk. Väskorna var låga och svårlyfta, och vikten var 160 kg per hand. Förhandsfavoriten här var Johan Espenkrona som alltid är extremt bra i den här typen av övningar. Johan kom tvåa i grenen i fjolårets final, ett par tiondelar bakom Johnny Hansson som sedermera skulle komma att vinna Sveriges Starkaste Man 2020. I Johnnys frånvaro skulle ingen kunna hota honom. Filip Larsson, som för övrigt kan stoltsera med en minst lika praktfull ansiktsbehåring som Espenkrona, höll inte med, utan sprang de 30 metrarna på 18,82 sekunder, nästan en hel sekund snabbare än Johan. Precis efter att han hade passerat mållinjen och ställt ned väskorna fick han en känning i ena benet, förmodligen en bristning, och valde att bryta tävlingen. Johan kom tvåa i grenen och John Wiberg kom trea. Utöver dessa var det bara Marcus Yngvesson och Peter Rundberg som klarade av att slutföra grenen. En som också behöver nämnas här är debutanten Axel Isberg som alltså inte har hunnit fylla 17 år. Han hade enligt uppgift bara testat på Farmers innan genom att gå med en vanlig skivstång i varje hand för att simulera grenen. Då vägde skivstängerna 70 kg. Trots detta lyckades han här gå några meter med de 160 kg tunga väskorna. Mycket imponerande.

Den andra grenen var ett bilmarklyft för reps. Bilmarken i Sjöbo är ökänd för att vara sådär snuskigt tung. Förra året vanns grenen av Fredrik Johansson som lyckades dra två repetitioner. Markmonstret Fredrik Svensson, som är god för 400 kg i marklyft, gjorde bara en enda repetition i grenen och blev tvåa. Det här året var vikten förmodligen något lättare, men det skulle ändå visa sig vara allt för tungt för de flesta. Den som var bäst den här dagen var Daniel Lindqvist som segade upp fyra repetitioner. Marcus Yngvesson fick inte med sig en enda repetition i grenen förra året, inte ens när de hade lättat bilen i särlyftningen. Det här året gick det bättre då han fick upp tre repetitioner. Johan Espenkrona gjorde en repetition och tog därmed tredjeplatsen i grenen. När alla hade lyft (eller försökt lyfta) valde man, precis som förra året, att lätta bilen för att få en lite större spridning på poängen. 70 kg plockades ut ur bagageutrymmet, och de som inte hade orkat lyfta bilen tidigare fick försöka igen. Den här gången var det bara Wiberg som orkade lyfta, och den repetitionen innebar att han kom fyra i grenen och fick därför med sig sju poäng. De övriga nollade.

Dagens tredje gren var något så mysigt som ett pressmedley. En apollon på 135 kg, en stock på 145 kg, ett block på 110 kg och en hantel på 95 kg skulle lyftas så snabbt som möjligt, precis som förra året med andra ord. Ingen lyckades det här året lyfta det sista objektet (hanteln) och bara två atleter lyfte tre objekt. Johan Espenkrona klarade samtliga objekt i tävlingen förra året. Det här året fixade han endast tre av dem på lite drygt en halvminut, men det räckte ändå till grensegern. Daniel Lindqvist klarade även han tre objekt, men han kontrollerade inte riktigt det sista objektet när Samuelsson gav honom nedsignal. Magnus godkände dock lyftet med visst förbehåll. Wiberg lyfte två objekt och blev trea i grenen då ingen av de övriga lyckades lyfta fler än ett objekt.

Den fjärde grenen var ett brutalt medley beståendes av två vält med en Fingals Finger, ett ok på 450 kg och sandsäcksbärning med en säck på 130 kg. Även förra året hade man med samma medley. Conny Ekholm tävlar vanligen i lättviktsklasserna och vägde här in på strax över 90 kg, och jag gissar att pannbenet stod för åtminstone ett par kilo av dessa. Han brottades och kivades med fingret en bra stund, och till sist lyckades han välta över det en gång. Då var krafterna slut och han fick ge sig. Den enda som lyckades slutföra grenen var den skäggiga hemmafavoriten Johan Espenkrona. Även förra året vann Espenkrona grenen, då på drygt 57 sekunder. Den här gången slutförde han grenen på strax över minuten, men han behövde alltså bara slutföra grenen för att få grensegern. Marcus Yngvesson tog andraplatsen och Daniel Lindqvist blev trea.

Tävlingens femte gren var den alltför bortglömda klassikern Power Stairs. Trappan hade fyra steg och viktblocken vägde 180 kg, 220 kg och 250 kg. Här var det Wibergs tur att snuva en grenseger från Espenkrona. Han behövde bara drygt 32 sekunder på sig att få upp samtliga vikter till det översta trappsteget. Espenkrona blev tvåa ett par sekunder efter Wiberg. Yngvesson och Rundberg var de två övriga som slutförde grenen, båda under minuten, och tog tredje respektive fjärdeplatsen. Glädjande nog var det ingen atlet som nollade i grenen.

Den sjätte och näst sista grenen var Keg & Bag Toss. Två säckar och fyra tunnor skulle kastas över en hög ribba. Vikterna sträckte sig från 18 kg till 30 kg. Här var det två atleter som fick över samtliga objekt, nämligen Wiberg som tog sin andra grenseger, och Espenkrona som slarvade på den första säcken och fick kasta om den. Yngvesson kom trea och Rundberg blev fyra.

Den sista grenen var, som sig bör, Atlasstenar. Fyra stenar från 145 kg till 210 kg låg uppradade. Redan innan den sista grenen var tre av de fyra finalbiljetterna klara. Johan Espenkrona, John Wiberg, Marcus Yngvesson (som redan var kvalad) och Daniel Lindqvist var redan ohotade i topp-4 och kunde statistiskt sett inte bli omsprungna i totalen. Den sista finalbiljetten stod dock mellan Peter Rundberg och August Englund. Rundberg ledde med 2,5 poäng över Englund inför stenarna, så det var som bäddat för en spännande slutbatalj. Regnet började i samma sekund fylla idrottsplatsen, och funktionärerna var snabbt framme med handdukar för att stenarna inte skulle bli för blöta och hala (stenklister lirar inte så bra med vatten). Englund lyckades lasta upp den första stenen på drygt tolv sekunder, och sedan tog det stopp. Peter behövde alltså lyfta två stenar, eller lyfta den första stenen snabbare än tolv sekunder, för att säkra femteplatsen i totalen och därmed också finalplatsen. Även om han tidigare under dagen hade sagt att verkligen inte ville till finalen så sa hans blick något helt annat här. Han lastade upp den första stenen 2,5 sekunder snabbare än Englund gjorde, vilket gav honom en tredjeplats i grenen, och han kunde därmed plocka hem den sista finalplatsen till Sveriges Starkaste Man, elva år sedan han sist tävlade i en SSM-final.

Johan Espenkrona vann den sista grenen och försvarade därmed sin titel från förra året. Johan imponerade stort med sin jämnhet tävlingen igenom, och även om han inte vann sina paradgrenar den här dagen visade han varför han är en av Sveriges absolut bästa strongmanatleter just nu. John Wiberg nöjde sig med att lyfta upp en sten och kom fyra i grenen. Marcus Yngvesson kom tvåa i stenarna och fick totalt lika många poäng som Wiberg, men då Wiberg hade ett par grensegrar tog han andraplatsen före Yngvesson.

Man kan sammanfatta tävlingen med att den bestod av några riktiga toppatleter och några som har en bit kvar till toppen. Toppkvartetten håller verkligen SSM-klass, och jag tror att även Peter Rundberg kan lyckas nå en grym nivå till november då finalen går av stapeln i Älmhult. Det är riktigt imponerande hur snabbt (och hååå vad lätt) Rundberg har kommit tillbaka efter ett så långt träningsuppehåll. Det hade varit intressant att se hur högt Filip Larsson hade kunnat placera sig om han inte hade skadat sig i den första grenen, så jag hoppas han satsar ordentligt inför nästa säsong.

Skånes Starkaste Man 2021 var en riktigt lyckad tävling med sju roliga grenar, bra kvalitet på atleter och prestationer, grymma speakers och stjärnglans i form av Magnus Samuelssons återkomst. Nästa år får Mårten Persson locka dit Bill Kazmaier som huvuddomare och Magnus Ver Magnusson och Mariusz Pudzianowski som tidtagare om han ska kunna överträffa det här.

Slutresultat Skånes Starkaste Man 2021

1. Johan Espenkrona – 65 p
2. John Wiberg – 57 p
3. Marcus Yngvesson – 57 p
4. Daniel Lindqvist – 46 p
5. Peter Rundberg – 32,5 p
6. August Englund – 27 p
7. Conny Ekholm – 20,5 p
8. Alen Rasak – 18,5 p
9. Filip Larsson – 10 p
10. Axel Isberg – 8,5 p

Världens Starkaste Man 2021 avgjordes för bara en dryg månads sedan, och abstinensen börjar redan nu infinna sig. Även det här året fick man följa tävlingen via ett inofficiellt spreadsheet (kalkylark) som förvisso uppdaterades relativt snabbt och avslöjade tider och poängställningen efter varje gren, men den där nagelbitande spänningen uteblev. Vi är många som finkammar internet i jakt på filmklipp, intervjuer och uppdateringar om tävlingen, och därför kommer här en lista på saker som kan, och bör, förbättras till Världens Starkaste Man 2022.

Livestreama tävlingen

Även om Världens Starkaste Man i dess nuvarande form är en extremt utdragen historia där största delen av WSM-veckan består av väntan mellan grenar finns det många som hade velat ta del av en livestream av tävlingen, mig inkluderad. I år hade arrangörerna förvisso fixat en ”bakom-kulisserna-tjänst” där man fick tillgång till intervjuer och en sammanfattning över resultatet på daglig basis, men någon livestream var det inte tal om. De stora pengarna får arrangörerna in på TV-rättigheter, och en och annan krona inkasseras av sponsorerna, men en Pay-per-view hade säkerligen genererat en bra peng det också. En indikation på det är när över 15.000 strongmanfans satt bänkade framför Laurence Shahlaeis youtubekanal och tillsammans väntade in slutresultatet via det nyss nämnda kalkylarket. Om WSM-arrangörerna hade gjort en påkostad PPV och pushat för den är jag säker på att tiotusentals strongmanentusiaster hade varit intresserade av att köpa den. Ett argument till varför en livestream potentiellt skulle vara dåligt är att vi då på förhand skulle veta hur det går i tävlingen och därför inte skulle vilja titta på TV-sändningen i efterhand, men trots att alla vi (strongmannördar) vet om utfallet kommer den absoluta majoriteten av oss se tävlingen på Youtube ändå, eller på någon TV-kanal om vi har möjlighet till det. Den stora massan som bara kollar på sändningen kring jul när den sänds på TV bryr sig ändå inte om att uppdatera sig via kalkylark eller liknande.

Slopa kvaltävlingarna

Förra årets vinnare av tävlingen, Oleksii Novikov, missade återigen finalen (precis som han gjorde 2019) trots att han tog två grensegrar och bara fick ett poäng mindre än gruppsegraren. Inför stenduellen hade han, precis som Kevin Faires, 17 poäng, men trots att Faires bara hade en tidigare grenseger fick han köra den avslutande stenduellen istället för Novikov. Anledningen till det var att den som fick bäst resultat i den näst sista grenen hade fördelen om poängen var, som i det här fallet, lika. Den näst sista grenen här var dessutom en relativt godtycklig och svårbedömd gren i form av en front hold (kallad Pickaxe Hold). Inför nästa års tävling hade jag därför velat att arrangörerna antingen gjorde sig av med stenduellsupplägget, eller helt enkelt slopade kvaltävlingarna helt och lät samtliga atleter köra samtliga grenar för att få fram den som verkligen är världens starkaste man.

Fler finalgrenar

Sex grenar är inte tillräckligt för att mäta vem som är världens starkaste man. I begynnelsen, när sporten var ny, var det mer regel än undantag att det var minst tio grenar, och 1981 var det till och med elva grenar. Efter några år var man nere på åtta grenar, och nu är man alltså nere på ynka sex grenar. Om man, som jag lyfte fram i punkten innan, hade slopat kvalgrenarna hade man istället kunnat utöka finalgrenarna till minst tio, gärna tolv. Då hade små misstag varit mindre avgörande, man hade lättare kunnat testa hela kroppens styrka (statisk maxstyrka, explosivitet, praktisk styrka, uthållighet och mjölksyretålighet m.m.) och slutresultatet hade blivit både mer spännande och rättvist. Om kvaltävlingarna slopas hade tävlingen kunnat hålla på under en vecka där två eller tre grenar hade kunnat avverkas varje dag, vilodagar inkluderat.

Fler atleter

Det här året var 25 atleter inbjudna till tävlingen, och nästan två tredjedelar av startfältet kom från antingen England eller USA. Jag tycker att man bör bredda startfältet med fler representerade nationer och gärna utöka det med fler atleter totalt. Jag kan på rak arm nämna åtminstone 25 atleter till som jag gärna hade sett tävla i Världens Starkaste Man 2021 och som inte hade gjort bort sig i tävlingen, varav ett flertal både från Sverige och övriga Norden. Då Världens Starkaste Man är en ren TV-produktion hade det inte varit några problem att låta fler atleter vara med och sedan välja ut de bästa prestationerna att visa i TV. Om man tycker att det hade blivit för många atleter tävlingen igenom hade man kunnat ha en cut efter var tredje gren eller så där tio atleter åker ut efter varje cut.

Färre standardiserade grenar/fler spektakulära grenar

Nog för att jag älskar stockpress, marklyft, Keg Toss, Hercules Hold, Atlasstenar och de andra vanligt förekommande grenarna, men jag hade inte gråtit om arrangörerna tog ut svängarna lite mer och hade med lite färre standardiserade grenar och istället valde lite fler grenar som atleterna inte är så vana vid, utan att för den sakens skull välja bort de riktiga klassikerna. Världens Starkaste Man har trots allt historiskt varit en tävling där udda grenar har varit mer regel än undantag. Det här året hade arrangörerna tagit med en ny gren i form av ”Titan’s Turntable” där atleterna skulle gå ett halvt varv och vända ett gammalt lok på en vändskiva. Det var ett riktigt bra tillskott till grenbanken, men jag vill ha ännu fler nya grenar.

Man kan också göra en tvist på redan befintliga grenar för att göra det ännu mer intressant. Vi kan ta loading som exempel där arrangörerna tidigare har varierat grenen med olika typer av objekt och underlag såsom isblock på snö (WSM 1984), däck på sand (WSM 2014) eller säckar/tunnor i vatten (WSM 1992 & 2010). Jag hade velat se en slags hinderbana med farmersväskor där atleterna går upp och ner för ramper och går ”slalom” runt objekt, kanske börja med ett par lättare väskor och sedan köra en distans med tyngre. Jag bollade detta, och en del av förslagen nedan, med Colin Bryce inför den här artikeln, så vi får se om något av förslagen kommer med i en framtida WSM-tävling.

En liten fotnot är att det har tidigare funnits en vilja till förnyelse hos arrangörerna. För tio år sedan visades tre nya konceptgrenar upp för allmänheten, och alla som ville kunde rösta på vilken av grenarna de hade velat se i en framtida WSM-tävling. Grenarna som visades var en form av Hercules Hold där atleten skulle vara fastspänd i en cylinder som roterar med en accelererande hastighet där atleterna skulle hålla en diskmaskin i varje hand (centripetalkraft) så länge som möjligt, en form av Deadlift Hold där den tävlande så länge som möjligt skulle hålla en skivstång med två stora lådor som samtidigt fylls med vatten och till sist en gren där atleterna skulle spänna en katapult och slunga i väg en sten så långt som möjligt. Colin berättade att det var han som kom på de två första förslagen och att strongmanlegenden Jouko Ahola kom på det sista förslaget. Vidare menade han att det inte är troligt att vi någonsin kommer få se just de grenarna i en tävling framöver på grund av tid- och pengabrist.

”I’ve never had the budget to test such ideas as they are on the whackier end of what is likely to make it in. I doubt we will ever see any of them in the current climate of strongman. I dont have the time to push these things though for wsm, as the budget is tight. The tv money keeps lowering all the time. So chucking $10,000 to build a catapult isn’t likely.”

Fler dueller

Olika former av dueller har varit flitigt återkommande och är alltid roligt att se. Jag tänkte rada upp några exempel, och ni får ha överseende med att jag kan ha missat något årtal. Dragkamp är en riktig klassiker (WSM 1977, 1980, 1986 & 1995) och även sumobrottning har varit med vid ett flertal tillfällen (WSM 1981, 1982 & 2004). Pole push har varit med ett par gånger (WSM 1993, 1994), precis som armbrytning (WSM 1984 & 1995). Den kanske mest udda parduellen var ”Murder Ball” (WSM 1995) som namnet till trots gick ut på att atleterna skulle rulla ut en enorm badboll ur cirkeln på motståndarens halva. Grenen kanske inte var det bästa sättet att mäta styrka på, men nog var det spektakulärt och visuellt alltid.

En duellvariant som skulle vara rolig att se är en form av gångspel/vindspel modell Wheel of Pain från Arnold Strongman Classic, där två atleter hade kunnat duellera. En gammal cell från Fångarna på Fortet får statuera exempel:

En annan duell som hade kunnat bli spännande är att spänna fast två atleter rygg mot rygg och låta de köra ”Truck Pull” mot varandra. Risken är, precis som i grenen ovan, att en av atleterna trillar och skadar sig, samt att två jämnstarka atleter står mer eller mindre stilla under flera minuter. Colin menar också att kroppsvikten skulle varit allt för avgörande.

”These events are, I think, great in theory; but in practice I’ve always found them to be extremely bodyweight dependent so heavy man wins, and if […] one starts to slip they invariably keep slipping and lose.”

Ännu mer prispengar?

I år hade prispengarna ökats markant från föregående år, och vinnaren Tom Stoltman kunde, förutom pokalen, inkassera 75.000 dollar vilket motsvarar ca. 650.000 svenska kronor. Det gör att Världens Starkaste Man för första gången har gått om Arnold Strongman Classic där vinnaren de senaste åren har fått 72.000 dollar. I jämförelse med vinnaren av Mr. Olympia så är dock prissumman i WSM blygsam. De senaste åren har vinnaren av Mr. Olympia kammat hem 400.000 dollar, alltså drygt 3,5 miljoner kronor. Även vinnaren av Arnold Classic (bodybuilding) drar in betydligt mer, nämligen 130.000 dollar, alltså över en miljon svenska kronor.

När det kommer till ”vanlig” idrott är det inte ovanligt att OS-medaljörernas hemländer ger dem en ansenlig bonus. I USA får atleterna motsvarande 350.000 kr skattefritt (alltså drygt hälften av vad vinnaren av WSM får), men om en atlet från Singapore tar ett OS-guld får denne en miljon dollar (ett OS-silver genererar en halv miljon dollar och ett OS-brons innebär 250.000 dollar).

Varför har jag då valt att ta med ett frågetecken i rubriken? Jo, för trots att andra sporter har större prissummor får man ta i beaktande att strongman som sport betraktad fortfarande är extremt liten. Jag har inte hittat någon siffra på hur många aktiva strongmanatleter det finns i världen i dag, eller hur många som kan räknas som världselit, men speciellt många är det inte. Som en liten jämförelse finns det 600.000 licensierade boulespelare världen över, och badminton har uppskattningsvis 220 miljoner (!) spelare. I det sammanhanget är den nuvarande prissumman väl tilltagen.

Vilken riktning Världens Starkaste Man kommer ta är det nog bara Colin Bryce och Darren Sadler som vet, och om jag ska vara ärlig tror jag nog inte att vi någonsin kommer få se punkterna ovan realiseras. Vi kan dock konstatera att intresset för strongman är rekordstort och att det finns många viljor angående hur Världens Starkaste Man ska se ut.

Sveriges Råaste är sedan Giants Live Sweden lades på is Sveriges enda internationella strongmantävling. De tre senaste åren (2018, 2019 och 2020) har Anders ”Bamse” Lindbladh skickat ut vinnarna till Arnold Strongman Classic Europe där de har fått tävla mot världens bästa strongmanatleter. I årets tävling fick vinnaren en biljett till Arnold Strongman Classic South America som hålls i Brasilien, São Paulo, den 22-24 april nästa år.

Sveriges Råaste brukar vara en underhållande tävling med roliga grenar och hög klass på deltagarna. Därför var jag fullt inställd på att köra de 30 milen till Eazy Gym i Ystad där tävlingen skulle äga rum. Tyvärr fick de planerna gå i stöpet då jag dagen innan körde bil i sju timmar för en begravning (samt bar och jordfäste kistan), vilket fick min sargade tantrygg att säga ifrån. Därför blir det inget renodlat reportage, utan bara en summering av tävlingen.

Det här året tävlade åtta atleter, sex från Sverige (varav fyra finalister från SSM 2020) och två från Danmark. Grenarna var sex till antalet, och den inledande grenen var råmark för max med en ingångsvikt på 340 kg. I det här startfältet fanns det några riktiga marklyftsmonster, så man kunde anta att vikterna skulle bli höga. Styrkelyftaren Mehmet Kaya gjorde strongmandebut och visade var skåpet ska stå genom att vinna grenen på fina 390 kg! Joachim Kvick, Fredrik Johansson och dansken Kim Ujarak fick dela på andraplatsen på 370 kg. Sveriges näst starkaste man, Martin Forsmark, nollade mycket oväntat i grenen.

Den andra grenen var stocklyft för reps på antingen 160 eller 180 kg. Hälften av startfältet nollade i grenen (Martin Forsmark, Mehmet Kaya, Fredrik Johansson och dansken Mike Lindtoft). Fredrik Svensson gjorde en repetition på 160 kg och kom därmed fyra. Kim Ujarak gjorde två reps på samma vikt och tog tredjeplatsen. Johan Liljeblad gjorde en repetition på den tyngre stocken och blev tvåa, och den som vann grenen var som väntat Joachim Kvick som stänkte upp två reps med den tyngsta stocken.

Dagens tredje gren var knäböj för reps. Vikten var 275 kg och viktskivorna på båda sidorna var tvungna att nudda en ställning i bottenläget för att försäkra ett tillräckligt bra djup. Här var återigen Mehmet Kaya starkast och gjorde hela sju repetitioner. Tvåa i grenen blev Joachim Kvick på sex reps, och trea blev Kim Ujarak på fem reps. Johan Liljeblad nollade mycket oväntat i grenen.

Den fjärde grenen var Truck Pull. Distansen var 20 meter och det var bara två atleter som lyckades slutföra grenen. Fredrik Johansson vann på tiden 44,44 sekunder och Johan Liljeblad blev tvåa på 51,18 sekunder. Martin Forsmark gick nästan hela distansen och tog tredjeplatsen i grenen.

Dagens näst sista gren var Farmers Walk för distans med extremt låga väskor vägandes 153 kg styck. Här vann Fredrik Johansson sin andra grenseger genom att gå 28,54 meter. Det var fyra meter längre än Martin Forsmark som tog andraplatsen. Johan Liljeblad kom trea på 21,53 meter. Ingen av de övriga atleterna orkade gå längre än åtta meter.

Den sista grenen var Husafell för distans. Stenen vägde 170 kg och var väldigt otymplig att bära. Bäst här var återigen Fredrik Johansson som gick 39,03 meter och därmed tog sin tredje raka grenseger. Johan Liljeblad blev tvåa på 31,07 meter och Fredrik Svensson blev trea på 29,65 meter. Mike Lindtoft valde att hoppa över grenen.

Det innebar att slutresultatet såg ut såhär:

1. 1. Joachim Kvick – 34 p
   2. Fredrik Johansson – 33,5 p
   3. Johan Liljeblad – 29 p
   4. Fredrik Svensson – 26,5 p
   5. Kim Ujarak – 26 p
   6. Mehmet Kaya – 25 p
   7. Martin Forsmark – 18 p
   8. Mike Lindtoft – 8 p

(Foton: Therese Lindbladh)

Andreas Ståhlberg har klippt ihop en film från tävlingen:

Sveriges Starkaste Man, Johnny Hansson, är på plats i Sacramento (Kalifornien), USA, för att kriga om titeln Världens Starkaste Man 2021. På tisdag den 15 juni drar kvaltävlingarna igång. Det kommer dock inte bli en söndagspromenad för jätten från Årjäng. Johnny tävlar i grupp 2 och har såklart ett vansinnigt tufft motstånd. Tvåan och trean (i varje grupp) efter fem grenar ställs mot varandra i en stenduell där den som gör flest repetitioner med en tung atlassten vinner den andra finalplatsen.

Foto: Johnny Hanssons instagram

Här är grupperna och grenarna:

Grupp 1

Graham Hicks
Maxime Boudreault
Travis Ortmayer
Brian Shaw
Aivars Smaukstelis

Grenar: Loading Medley, knäböj, Fingal’s Fingers, Pressmedley, Pick Axe Hold

Grupp 2

Mark Felix
Johnny Hansson
Trey Mitchell
Evan Singleton
Tom Stoltman

Grenar: Loading Medley, marklyft, Train Pull, Pressmedley, Pick Axe Hold

Grupp 3

JF Caron
Robert Oberst
Eythor Ingolfsson Melsted
Luke Richardson
Mikhail Shivlyakov

Grenar: Loading Medley, knäböj, Train Pull, Pressmedley, Pick Axe Hold

Grupp 4

Adam Bishop
Terry Hollands
Jerry Pritchett
Konstantine Janashia
Chris van der Linde

Grenar: Loading Medley, marklyft, Fingal’s Fingers, Pressmedley, Pick Axe Hold

Grupp 5

Gavin Bilton
Kevin Faires
Oleskii Novikov
Luke Stoltman
Bobby Thompson

Grenar: Loading Medley, marklyft, Fingal’s Fingers, Pressmedley, Pick Axe Hold

Johnny Hansson var med i MAXstyrka Radio och pratade om hans tankar om WSM 2021. Ni kan höra avsnittet här.

Coronapandemin har under året omöjliggjort större konserter, idrottsevenemangevenemang och femtioårsfester. Allt från travtävlingar till karnevalen i Rio de Janeiro har ställts in, liksom nationaldagsfirandet och nobelmiddagen. Även för undertecknad har Covid-19 ställt till, även om man har sluppit relativt billigt undan, då både mitt examensfirande och mitt planerade bröllop fick ställas in/skjutas fram.

Då är det extra trevligt att finalen av Sveriges Starkaste Man 2020 faktiskt blev av. Av förklarliga skäl var det välputsade arenaformatet utbytt mot en rustik och anrik källarlokal som lystrar till namnet Grottan, beläget i ett industriområde i Norrköping. Det var i just Grottan som Johannes Årsjö la grunden för sina nio raka vinster i Sveriges Starkaste Man, så platsen är så nära helig den kan bli för en strongmanentusiast. Jag har tidigare besökt källaren många gånger, och om man ska försöka förklara hur det ser ut där nere för någon som aldrig har varit där ligger ord som kaos och vansinne nära. Enorma kättingar, dammiga viktskivor, gamla däck, trasiga möbler och strongmanutrustning ligger i drivor, inbäddade i magnesiumrester, torkat klister och damm. Det är så långt ifrån Friskis & Svettis, stepbrädor och yogamattor man kan komma, precis som det ska vara när vi snackar om ett strongmangym av den här kalibern.

Arrangörerna (Tyngre) med Årsjö i spetsen hade i avsaknad av publik ett substitut i form av en påkostad livestream på Youtube där tusentals tittare, både i Sverige och utomlands, följde tävlingen. Demonspeakern Anders Axklo och poddcastprofilen Andreas Guiance kommenterade sändningen (en kvalitetsförsäkring som alltid).

Bland de tio atleter som hade lyckats kvala in fanns det en handfull som på papperet skulle kunna utmana om pallplatserna, men den ädlaste valören fanns det, som det såg ut på förhand, bara två aspiranter på. Den väldiga konstapeln Martin ”Power plant” Forsmark har vunnit tävlingen två år i rad, och till skillnad från fjolåret hade han kunnat grundträna ordentligt den här gången. Den som på papperet skulle kunna hota honom var den fagra jätten från Årjäng, Johnny ”Handsome” Hansson, men då grenarna egentligen inte passade Hansson speciellt bra (i alla fall jämfört med tidigare år) var det inte många som hade tippat honom som segrare. Den som skulle döma tävlingen var Anders ”Starkeanders” Johansson som har tre SSM-titlar på meritlistan.

Stocklyft för max

Den första grenen var stocklyft för max. Den i sammanhanget beskedliga ingångsvikten låg på 140 kg, och samtliga atleter var tvungna att lyfta den. Efter det fick man hoppa över vilka vikter man ville. Det var tiokiloshöjningar upp till 180 kg, och femkiloshöjningar därefter.

En av dem som inte riktigt är kompis med grenen är Fredrik Johansson som historiskt sett har haft ett destruktivt förhållande med stocken (inte lika snuskigt som det låter). I finalen 2014 bestod den inledande grenen också av stockpress för max , och då fick Fredrik stocken över sig på ett väldigt otäckt sätt. Inför den här finalen hade han blivit smittad av Covid-19 som grusade förberedelserna rejält, och som om det inte vore nog kom han till tävlingen förkyld. Trots det klarade han ingångsvikten. På 150 kg gick vändningen väldigt lätt, men presstyrkan fanns inte idag.

För halva startfältet blev dock stockpressen en uppvisning där personliga rekord flög som måsar kring en fisketrålare. Fem atleter lyckades pressa 180 kg eller mer! Två av dessa var Johan Espenkrona och Fredrik Svensson som båda har hunnit fylla 40 år och därmed får tävla i master-klassen. 180 kg är därmed ett nytt präktigt stockrekord i mastersklassen, och i och med att Espenkrona lyfte vikten före Svensson lär han stå som innehavare av rekordet. Båda putsade dessutom sina tävlingspers med 15 respektive 20 kg!

Efter 180 kg skulle det egentligen vara femkiloshöjningar, men de tre atleterna som ville fortsätta lyfta (Kvick, Hansson och Forsmark) valde att gå direkt på 190 kg. Johnny Hansson var först att testa. Vändningen kom enkelt och pressen gick relativt stabilt. Det innebar att han satte press på Martin Forsmark som nu var tvungen att klara vikten för att inte tappa poäng till Hansson. Martin vände upp stocken, bryggade bak på klassiskt Forsmark-manér och var inte långt ifrån att lyckas låsa ut vikten. Det blev dock en bom i protokollet på 190 kg för konstapeln. Hur gick det då för pressmonstret Joachim Kvick? Han klarade såklart vikten, men det såg inte alls lika enkelt ut som för Johnny Hansson. Det kan ha berott på en krånglande handled. Hansson och Kvick valde sedan att inte lyfta mer och dela på förstaplatsen i grenen. Taktiskt smart.

Stocklyft för max

1. Johnny Hansson – 190 kg
1. Joachim Kvick – 190 kg
3. Martin Forsmark – 180 kg
3. Fredrik Svensson – 180 kg
3. Johan Espenkrona – 180 kg
6. Daniel Lindqvist – 170 kg
7. Gustav Stonegård – 160 kg
8. Marcus Yngvesson – 150 kg
8. Cim Johansson – 150 kg
10. Fredrik Johansson – 140 kg

Farmers Walk

Dagens andra gren var Farmers Walk. Väskorna vägde 150 kg och skulle bäras 40 meter med en vändning. Farmers Walk är vanligtvis en pargren i dessa sammanhang, men i den förhållandevis trånga källarkorridoren var det en omöjlighet. Det var faktiskt så trångt att atleterna inte kunde ta ut svängen i vändningen ordentligt utan de fick skära kurvan snävt, vilket gjorde att de inte kunde få med sig någon direkt fart på tillbakavägen. Marcus Yngvesson hade på förhand kommit på att han kunde ställa ner väskorna direkt efter vändningen för att stoppa rotationen och på det sättet slippa rikta upp väskorna igen på tillbakavägen. Det visade sig vara en bra taktik, vilket ledde till en tredjeplats i grenen för Yngvesson.

En som förlitade sig mer på ren och skär greppstyrka var Cim Johansson som inte ställde ner väskorna någon gång. Hans tid skulle visa sig vara drygt två tiondelar långsammare än Yngvessons. Cim hade med sina järnnävar tjänat på om väskorna vägde betydligt mer än 150 kg styck. Nu fick han nöja sig med en fjärdeplats i grenen.

Att den skånska skäggkonnässören Johan Espenkrona är bra på den här typen av grenar vet vi, och här lyckades han kapa Yngvessons resultat med nära tre sekunder.

Den enda som var snabbare än Espenkrona den här dagen var Johnny Hansson som vann grenen och kopplade ett litet grepp om tävlingen. I och med att Martin Forsmark oväntat kom sexa i grenen hade Hansson nu en ledning över Forsmark med hela 7,5 poäng efter bara två grenar.

Farmers Walk

1. Johnny Hansson – 27,87 sek
2. Johan Espenkrona – 28,06 sek
3. Marcus Yngvesson – 30,72 sek
4. Cim Johansson – 30,96 sek
5. Fredrik Johansson – 41,25 sek
6. Martin Forsmark – 42,5 sek
7. Gustav Stonegård – 44,34 sek
8. Joachim Kvick – 27,74 meter
9. Fredrik Svensson – 12,57 meter
10. Daniel Lindqvist – 7,75 meter

Ok

Den tredje grenen bestod av ett ok på 430 kg. Atleterna skulle gå 20 meter så snabbt som möjligt, och det stora hindret här var inte vikten i sig utan det ojämna underlaget. Golvet i Grottan är gropigt som pannan på en tonåring och ojämnt som en norsk landsväg. Att ha 430 kg på nacken underlättar inte.

Det var nu som Martin Forsmarks poängupphämtning skulle börja; det var nu Hanssons försprång skulle minskas. Martin var piskad att göra en riktigt bra tid, och en riktigt bra tid blev det. Iförd en grön tävlingströja från WSM frustade in i mål på under 15 sekunder! Nu såg vi äntligen den där patenterade Forsmark-glöden som brukar tändas när det behöver hettas till.

Försprånget som Hansson hade kämpat sig till blev dock inte speciellt mycket mindre eftersom Hansson lyckades bli tvåa i grenen. Nu skiljde det 6,5 poäng mellan giganterna, till Hanssons favör. Martin hade dock riktigt bra stundade grenar, så hoppet var verkligen inte ute för konstapeln.

Johan Espenkrona sprintade in i mål exakt en sekund långsammare än Hansson, och därmed tog han tredjeplatsen i grenen.

Ok

1. Martin Forsmark – 14,84 sek
2. Johnny Hansson – 16,41 sek
3. Johan Espenkrona – 17,41 sek
4. Fredrik Svensson – 23,09 sek
5. Fredrik Johansson – 25,6 sek
6. Joachim Kvick – 35,62 sek
7. Cim Johansson – 37,25 sek
8. Marcus Yngvesson – 51,46 sek
9. Gustav Stonegård – 59,57 sek
10. Daniel Lindqvist – 6,93 meter

Marklyft med apollon

Dagens fjärde gren var marklyft för reps med en Apollon, alltså en stum stång med 5 cm i diameter. Vikten var 340 kg, och remmar och dräkt var naturligtvis tillåtna (få i världen hade kunnat få upp en repetition annars). Förhandsfavoriten här var Fredrik Svensson som innan tävlingen hade lagt upp ett klipp när han drog en stabil trea på 370 kg. Fredrik, som både har dragit 400 kg i marklyft och pressat över 400 kg i bänkpress, gjorde sin första final i Sveriges Starkaste Man för 20 år sedan och hade aldrig kommit på pallen i tävlingen. Om det var någon gren han skulle dominera i så var det i marklyftet. Han smiskade här upp sex repetitioner, ett svårslaget resultat skulle det visa sig.

Marklyft har historiskt sett varit Johnny Hanssons akilleshäl. Förra året fick han ryggskott under uppvärmningen inför det inledande marklyftet, och när ryggen väl är hel brukar han sällan vara i täten i markgrenar (skånska bilmarklyft undantaget). Här låg fokuset på att inte tappa för mycket poäng snarare än att vinna grenen. Johnny, som kom tvåa i den föregående grenen, gick ut näst sist. Han kämpade upp fyra viktiga repetitioner, ett resultat han delade med två andra atleter.

För Martins del brukar marklyft vara en paradgren där han allt som oftast vinner grenen, så länge bosniska marklyftsgurus väljer att inte deltaga (läs Nedzmin Ambeskovic). Om Martin hade gjort sju repetitioner och vunnit grenen hade han minskat Hanssons försprång till 3,5 poäng. Så blev det inte. Efter att han hade gjort fem repetitioner valde han att avbryta och ta en andraplats i grenen bakom Svensson, förmodligen för att spara kroppen inför de kommande grenarna. Johnny ledde alltså tävlingen med 4,5 poäng med två grenar kvar.

Marklyft med apollon

1. Fredrik Svensson – 6 reps
2. Martin Forsmark – 5 reps
3. Johnny Hansson – 4 reps
3. Joachim Kvick – 4 reps
3. Cim Johansson – 4 reps
6. Fredrik Johansson – 3 reps
6. Gustav Stonegård – 3 reps
6. Daniel Lindqvist – 3 reps
9. Johan Espenkrona – 2 reps
9. Marcus Yngvesson – 2 reps

Korsbärning

Den näst sista grenen var korsbärning för distans med ett kors på 200 kg. Grenen påminner lite om Conans cirkel där ett korpulent pannben, starka armar och hög smärttröskel är vinnande kort. Den stora frågan var om Martin skulle kunna komma ikapp Johnny inför den avslutande grenen.

Marcus Yngvesson fick gå ut först, vilket är en jättenackdel i den här typen av gren då man inte har något resultat att gå på. Yngvesson lyfte upp korset högt och bar det snabbt i 20 meter. Efter vändningen slog han i korset i väggen, vilket tvingade honom att byta grepp (utan att sätta ner korset) och fortsatte gå. När han hade promenerat 60 meter satte han ner korset, och såg inte allt för nöjd ut. När jag pratade med honom sekunderna efter att han hade ställt ner korset sa han att det inte var så krångligt att gå och att hans distans förmodligen inte skulle räcka långt. Tänk så fel man kan ha. Det blev nämligen en överlägsen grenseger för den glada idrottsläraren med det pyttelilla pannbandet. Han hade under året bytt ut sitt beryktade buktryck och kaggen som tillkommer mot en mer strandanpassad framtoning, något som visade sig vara ett vinnande recept här.

Fredrik Johansson har inte heller någon mysmage att snacka om, och han hade inte heller några problem att gå långt. Det räckte till en andraplats i grenen. Trea blev Johnny Hansson som fortsatte komma topp-3 i varje gren.

Martin Forsmark var med sina 177 kg tyngst i startfältet, och precis som vi har konstaterat innan var en framträdande buk något av en nackdel om man ville gå långt med korset. Här var han dock tvungen att göra riktigt bra ifrån sig om han skulle ha en bra chans att försvara sin titel som Sveriges starkaste man. Den första 20-meterssträckan gick lätt, men efter vändningen tog krafterna slut snabbt. Han ställde lite snopet ner korset efter drygt 29 meter, vilket innebar en åttondeplats i grenen. I samma sekund såg titeln ut att vara förlorad för konstapeln, även om det fortfarande fanns en teoretisk chans att vinna tävlingen.

Korsbärning

1. Marcus Yngvesson – 60 meter
2. Fredrik Johansson – 50,72 meter
3. Johnny Hansson – 42,23 meter
4. Joachim Kvick – 39,9 meter
5. Fredrik Svensson – 39,87 meter
6. Johan Espenkrona – 33,4 meter
7. Gustav Stonegård – 32,61 meter
8. Martin Forsmark – 29,14 meter
9. Cim Johansson – 24,64 meter
10. Daniel Lindqvist – 22,68 meter

Atlasstenar

Johnny Hansson ledde tävlingen med 9,5 poäng inför de avslutande atlasstenarna och behövde ”bara” få med sig ett resultat för att säkra titeln. ”Bara” betydde att han var tvungen att lyfta den lättare (mindre snortunga) stenen på 190 kg en gång upp på en 135 cm hög plattform. Man fick välja på att reppa loss på en 190-kilossten eller en 213-kilossten under 90 sekunder, och en repetition med den tunga stenen slog såklart oändligt många med den mindre tunga stenen. Från början gick man ut med att den lätta stenen skulle väga 180 kg men den stenen var enligt uppgift för smutsig (inte svårt att tänka sig när dess hemvist var Grottan), så de fick ta en lite mindre smutsig 190-kilossten istället.

Cim Johansson var inställd på att klara den tunga stenen, och uppenbarligen gick det så pass enkelt att han gjorde två reps på den. Därefter drygade han ut resultatet genom att även göra en repetition på den lättare stenen. Mycket imponerande av greppmonstret!

En annan som på förhand skulle briljera i grenen var Fredrik Johansson som hade sagt att stenarna var hans gren att vinna. Han skulle sikta på tre reps med den tunga stenen, men precis när han skulle lyfta stenen var det något som small till i den vänstra bicepsen. Besviket tackade han för sig och meddelade att tävlingen var över.

Finalen bjöd inte bara på en kamp om förstaplatsen mellan Hansson och Forsmark, utan tredjeplatsen var en öppen historia mellan Johan Espenkrona, Joachim Kvick och Fredrik Svensson där Svensson hade flest poäng och låg på en tredjeplats inför stenarna. Espenkrona gjorde tre repetitioner med den lättare stenen, vilket sedan replikerades av Kvick. Svensson behövde alltså göra minst tre reps på 190 kg för att säkra bronset, och så blev det. Efter att han hade lagt upp stenen för tredje gången skrek han ut sin glädje och kramade om sina medtävlande. Jag har nog aldrig sett någon gladare tredjepristagare!

Näst sist ut att lyfta var titelinnehavaren Martin Forsmark. Han visste att det fanns en liten, liten chans att fortfarande vinna tävlingen, men då skulle han behöva vinna grenen samtidigt som Johnny Hansson skulle behöva nolla. Forsmark gick fram till den tunga stenen och försökte lyfta den, men stenen gled ur greppet. Efter att ha samlat sig i ett par sekunder och gett stenen en arg blick gick det bättre. Tre repetitioner blev det för supersnuten. Nu ledde han grenen och hade därmed säkrat grensegern och tio poäng (då Johnny inte behövde gå för grensegern), och det var bara att vänta och se vad Johnny skulle kunna göra.

Johnny hade veckorna innan fått en liten bristning i sin ena biceps som hade gjort att han inte hade belastat den någonting inför finalen. Därför var han nervös att den skulle kunna ryka av om stenen började rulla ur greppet. Han smetade på extra mycket klister på de tejpade underarmarna och siktade in sig på 190-kilosstenen. En repetition var allt som behövdes, och det fanns egentligen inte några tvivel. Stenen flög upp och Johnny Hansson kunde därmed titulera sig som Sveriges Starkaste Man 2020!

Atlasstenar

1. Martin Forsmark – 3 reps på 213 kg
2. Cim Johansson – 2,1 reps på 213 kg
3. Gustav Stonegård – 7 reps på 190 kg
4. Fredrik Svensson – 3 reps på 190 kg
4. Joachim Kvick – 3 reps på 190 kg
4. Johan Espenkrona – 3 reps på 190 kg
7. Marcus Yngvesson – 2 reps på 190 kg
7. Daniel Lindqvist – 2 reps på 190 kg
9. Johnny Hansson – 1 reps på 190 kg
10. Fredrik Johansson – 0 reps (Skadad)

Johnny Hansson har historiskt haft den statiska styrkan som akilleshäl, och ryggproblemen har varit ständigt förekommande. Det har blivit stolpe ut vid några tillfällen, och vid andra tillfällen har han inte ens kunnat komma till start på grund av skador. Det här året hade han dessutom grenarna emot sig, men trots det var det inget snack om vem som var starkast den här dagen. Han var han jämnheten själv och dominerade tävlingen från början till slut. Världsklass! Johnny är nu en komplett atlet, till synes utan några direkta svagheter, och en Johnny Hansson i den här formen kan nå precis hur långt som helst, i vilken strongmantävling som helst. Vi håller alla tummar vi har för att han gör en satsning mot WSM nu när den biljetten är fixad (vinnaren av Sveriges Starkaste Man 2020 blev direktkvalad till WSM 2021).

Johnny Hansson har nu skrivit in sig i historieböckerna som den sjätte mannen genom historien att vinna Sveriges Starkaste Man. Magnus Samuelsson (9 vinster), Torbjörn Samuelsson (2 vinster), Anders Johansson (3 vinster), Johannes Årsjö (9 vinster) och Martin Forsmark (2 vinster) är de övriga.

Det stod klart tidigt i tävlingen att Martin Forsmark inte hade samma form som tidigare år. Jag frågade Martin hur det kändes efter de två första grenarna, och fick då till svar att kroppen kändes trött och sliten. Trots det lyckades han ta en silvermedalj i Sveriges Starkaste Man 2020 (sin sjätte silvermedalj och sin nionde SSM-medalj). Jag tror inte att han är nöjd med att ha tagit två SSM-titlar, utan han lär komma tillbaka nästa år och kriga för att ta sin tredje titel. En formtoppad Forsmark platsar i den absoluta världstoppen, vilket vi har sett prov på innan.

Fredrik Svensson firade 20-årsjubileum på bästa sätt. Äntligen fick han en final där grenarna passade honom bra, och äntligen kunde han visa alla hur bra han faktiskt är när allt stämmer. Svensson fortsätter att bli starkare för varje år, och vem vet; om ett par år kanske vi får se honom högst upp på pallen i SSM? Han har dessutom potential att i framtiden hota världsrekordet i marklyft i mastersklassen.

Mannen med badbollsaxklarna, Joachim Kvick, gjorde en riktigt bra SSM-comeback där han bara var en poäng från att ta en bronsmedalj. Det hade varit kul att se om tvåhundringen i stockpress kan slinka upp snart. Styrkan finns där, och efter den här tävlingen verkar även tävlingsnerverna vara på plats. Vi hoppas få se honom i SSM även nästa år.

Den glada skäggtomten Johan Espenkrona brukar överträffa sig själv på tävlingar, och här var det främst stocken som stod ut (tänk inte snusk). Han har sagt att 2020 kunde vara hans sista år som strongman, men vi hoppas alla han kommer på bättre tankar. Espenkrona hade lämnat ett stort hål efter sig (tänk inte snusk, sa jag).

Greppmonstret Cim Johanssons fot har strulat under åren, och efter flera operationer är den fortfarande inte bra. Den satte käppar i hjulet för honom i vissa grenar, och om den blir bra kan han framöver bli en pallkandidat. Hans insats i atlasstenarna var en av finalens bragder.

Den helmysiga pedagogen Marcus Yngvesson var betydligt lättare än vanligt, och även om viktnedgången hjälpte honom i korsbärningen (och säkerligen under idrottslektionerna) så stjälpte den honom i de statiska övningarna. Hans insats i korsbärningen var en av tävlingens mest imponerande prestationer. Nästa år får han komma in några kilo tyngre och klättra i resultatlistan.

Efter tävlingen bytte jag några ord med Fredrik Johansson. Trots att han veckorna innan finalen låg sjuk i Covid-19, trots att han tävlade med en förkylning och trots att han skadade bicepsen i den sista grenen menade han att man aldrig ska skylla på någonting. Visst, man kanske inte ska skylla på någonting, men nog finns det legitima förklaringar till hans sjundeplats i tävlingen. Han är normalt sett betydligt bättre än så, och om han får hålla sig skadefri är han en pallkandidat.

Gustav Stonegård var inte heller formtoppad, i synnerhet inte om man jämför med fjolåret då han tog en fjärdeplats i finalen. Jag hoppas att han får tillbaka den där glöden och gärna blir några kilo tyngre. Då kan han bli riktigt farlig.

Daniel Lindqvist hade inga ambitioner att komma på pallen, utan han var där för att lyfta och ha kul. Han gjorde en bra tävling utifrån sina förutsättningar där stockpressen får ses som hans absolut bästa gren. Det ska också sägas att han hänger på de andra atleterna i många grenar, så han kan säkert bli ett framtidsnamn att räkna med.

Slutresultat

1. Johnny Hansson – 45,5 p
2. Martin Forsmark – 44 p
3. Fredrik Svensson – 38 p
4. Joachim Kvick – 37,5 p
5. Johan Espenkrona – 36,5 p
6. Cim Johansson – 31,5 p
7. Marcus Yngvesson – 28,5 p
8. Fredrik Johansson – 26 p
9. Gustav Stonegård – 26 p
10. Daniel Lindqvist – 15,5 p

Tävlingen var oerhört välarrangerad och bjöd på stor spänning. Valet att livestreama tävlingen gratis var ett genidrag, och i skrivande stund har youtubefilmen från tävlingen över 45.000 visningar! Nu är frågan om Johannes och Tyngre-gänget kommer arrangera någon internationell tävling framöver. Det vore väl något?  

För många är det en utmaning att bara hitta tid för att gå till gymmet. En ännu större utmaning är att hitta tid tillsammans med en coach som kan ge förslag på nya övningar. För att styrketräningen inte ska bli monoton, och därmed tråkig och passiv, finns det hjälp att hitta i mobilen. Det finns flera träningsappar som riktar in sig på styrka och tyngdlyftning. Förutom att ge förslag på nya övningar, hjälper vissa också till att hålla koll på träningen.

Allt i mobilen 

Det borde inte komma som en överraskning att det går att hitta instruktionsvideor och virtuella PT:s som guidar användare genom olika styrkeövningar, online. 98 procent av den svenska befolkningen har en smarttelefon och de flesta har med sig mobilen överallt. Det är från mobilen vi sköter vår kommunikation, surfar på sociala medier, läser nyheter och information, streamar och spelar. Samtliga streamingtjänster, såsom Cmore, Netflix och Viaplay, har appar tillgängliga för mobiler som drivs av Android, iOS och Windows. Spel på online casino är tillgängligt både via app och webbläsare. Utbudet av bordsspel, live casino, betting och spelautomater är detsamma som på datorn. Det gäller även de prediktiva verktyg som främjar ansvarsfullt och säkert spelande. Spelare kan sätt upp egna gränser, samtidigt som de kan välja att göra insättningar och uttag med flera alternativa metoder.

Källa: Pexels

Tre hyllade styrkeappar

Stronglifts 5×5

Det här är en app för nya lyftare och den finns ofta med på listorna över de mest populära träningsapparna. Alla träningsprogram består av fem övningar, som ska utföras i fem repetitioner. Förutom att ge förslag på övningar hjälper den användare att loggföra sina träningssessioner. Appen är gratis och tillgänglig både för Android och iOS.

Fitness Points

Den här appen vänder sig till erfarna lyftare som vill kunna skräddarsy sina egna träningsprogram. Majoriteten av övningarna kräver redskap. De är indelade efter muskelgrupper och tydliga instruktioner och videor följer varje övning. Appen finns både för iOS och Android och är kompatibel med flera träningsklockor. Den är gratis men för fem dollar slipper användare reklamen.

Gym Workout Planner

Den här appen från Fitness22 passar både nybörjare och erfarna. Det finns över 3000 övningar, varav alla har utförliga beskrivningar, bilder och videor. Fokus ligger på styrkeövningar, men det finns även vissa konditionsövningar. Den är gratis att ladda ned men för full tillgång behövs en årsprenumeration. Den är tillgängliga både för iOS och Android.

Källa: Unsplash

För erfarna lyftare kan styrkeapparna vara en inspiration. För nybörjare är det ett sätt att introduceras för tyngdlyftning och styrketräning. Det är viktigt att alla, erfarna som nybörjare, noggrant följer anvisningarna i videorna. Felaktiga lyft kan skada mer än det hjälper. Om något inte känns rätt är det bättre att sluta och undersöka möjligheterna att träna med en coach eller PT offline. Det är samtidigt viktigt att komma ihåg att resultaten inte enbart kommer av övningarna. Styrketräning följs av ett antal viktiga principer, varav bra kost, god vila och disciplin är några av dem.

Det finns inte längre några ursäkter för att inte styrketräna. Har du en mobil som du spelar, streamar och surfar på, har du allt du behöver för att komma igång. Det är bara att välja app och muskelgrupp

Det finns många myter om vikingarna och hur livet såg ut under vikingatiden. De allra flesta har nog målat upp en bild av ett krigarfolk som kom över havet. Män som kvinnor var långa och muskulösa, och de bar pälsar och hjälmar med horn.

Det här är bara en halv sanning. Det ligger viss fakta i att vikingarna var starka, åt stora måltider och var lite längre än övriga européer, men inte på det sätt som de flesta föreställer sig.

Kosten under vikingatiden

Vikingatiden varade mellan år 700 och 1100-talet, vilket kan vara bra att känna till. I Skandinavien under den här tiden var det vanligaste yrket, för att inte nämna ett sätt att överleva, att bruka mark och ta hand om djur. Människorna som levde i Norden, vilka kom att kallas för vikingar, var främst lantbrukare. Inget av dagens länder, såsom Sverige, Norge och Danmark, såg ut som de gör idag. Det fanns ett flertal byar på olika platser och de var sina egna herravälden.

Som ett jordbruksfolk var kosthållningen säsongs- och platsbaserad. Forskare har, baserat på arkeologiska fynd och kvarlevor, upptäckt att kosten till stor del bestod av kött, fisk, grönsaker, sädesslag och örter. Det åts två måltider om dagen. Dagmålet på morgonen och kvällsmålet på kvällen. Dessa bestod till stor del av samma sak och dagmålet var ofta rester från kvällen innan. Vikingarna porträtteras som ett folk som åt stora måltider och det målas ofta upp att de var glupska. Det här kan ha berott på att de åt två gånger om dagen, vilket skulle ha gjort portionerna större än om de hade ätit tre till fyra gånger om dagen. Det kan samtidigt bero på deras festmåltider. Det firades många högtider och händelser, så som bröllop, begravningar och barnafödande hyllades alltid med en större måltid. Ju rikare familjen var, desto fler rätter stod på bordet.

De fasta måltiderna tillsammans med att vikingarna var ett arbetande utomhusfolk kan ha gett en fysisk fördel. Arkeologer har upptäckt att nordborna, både män och kvinnor, var något längre än övriga européer. Genomsnittslängden för en man var 172 cm medan kvinnorna var 158 cm. Det nordiska klimatet kan också ha gjort dem tåligare mot t.ex. väder och temperaturskiftningar.

Barbariska och odlande krigare

Det är på grund av den korta våren och sommaren som många forskare tror att vikingarna gav sig ut i världen. En svag tillväxt och skörd hade lämnat dem utan mat i flera månader och rika byar gav sig ut för att söka efter ny odlingsmark. Det finns arkeologiska fynd som visar att några besättningar kom tillbaka till sina byar med både kryddor, nötter och frukter. Försök att plantera dessa i nordisk jord gjordes och både lyckades och misslyckades. Det var samtidigt på det här sättet som vikingarna expanderade sin närvaro. Alla ville inte återvända hem.

Scen från serien Vikings.

Bilden av vikingarna som barbariska krigare kommer givetvis från byarna som de erövrade och där de gjorde befolkningen till trälar, plundrade deras tillgångar och tog över deras marker. Men det är inte deras fysiska attribut som har skapat historier om dem. Vikingarna kom ofta med båtar och gav aldrig invånarna i en by eller stad en chans att förbereda sig. Det är däremot fel att kalla dem för ett krigarfolk. Deras skicklighet i strid skilde sig inte mycket från andra länders och tros ofta ha varit sämre. Deras vapen bestod till en början av yxor, dolkar och sköldar. Deras främsta fördel var överraskningsmomentet. Ytterligare en faktor som kan ha gjort att vikingarna ansågs vara mer barbariska kan ha berott på deras religion. Enligt fornnordisk mytologi var döden inte slutet, utan en fortsättning. Att dö i strid var ingen skam och gjorde att alla män kunde strida utan en rädsla.

Det är snarare vikingarnas obefintliga rädsla och överraskande element som har skapat historier om dem. De var inga Hafþór Björnsson, som nyligen slog världsrekordet genom att lyfta 501 kg i marklyft. Sett till klädseln och utrustningen var de ett ganska enkelt folk. Hjälmarna, om de bar några, hade inga horn och deras kläder var gjorda i linne och juteväv. De kunde däremot ha långt hår och var i regel mer välvårdade än andra. Vikingarna var väldigt noggranna med att både tvätta sig och hålla håret lusfritt och starkt. Det här kan ha bidragit till att de blev mycket äldre än andra européer under samma tidsperiod. Männen kunde bli över 50 år, medan kvinnorna blev runt 30 år. Detta berodde främst på riskerna med barnafödande. En god hygien hade också kunnat bidra till att de var starkare och var utan svårare krämpor och sjukdomar.

Hafþór Júlíus Björnsson spänner musklerna.

Vikingarna i populärkultur

Det är ofta tiden som förändrar hur vi ser på historia. Vikingarna har gått från att porträtteras som många andra folkgrupper till att bli gudalika. Detta är något som Marvels serier och filmer om Thor har bidragit till. Chris Hemsworth, som spelar Thor, har inför varje film legat i hårdträning för att bygga upp sin annars vanliga surfarkropp. Han har berättat att han har fått äta mycket protein för att kunna bygga upp sina muskler, vilket inte alls följer vikingarnas diet. Detsamma gäller skådespelarna i HBO-serien Vikings. David Lindström, som spelade Sigurd i säsong 4, tränade med bland annat Arnold Schwarzeneggers personliga tränare och gick upp 18 kg. Hans karaktär skulle då spela ”minstingen”.

Den muskulösa attributen hos vikingarna har även porträtterats i flera spel. Spelutvecklaren Yggdrasil, vars namn kommer från nordisk mytologi, har tagit fram spel som Age of Vikings, Vikings Go Bezerk och Vikings Go Wild. Spelen ingår i kategorin spelautomater som består av ett omfattande antal spel. De är enkla att spela och kan kläs i flera olika teman, ha olika många vinstrader och bonusspel. I dessa spel är vikingarna antingen gudalika eller stora krigare. Det går att dra liknande paralleller till andra spel, såsom Tut’s Twister eller Vally of the Gods. Dessa hämtar sin inspiration från egyptisk historia och mytologi.

Det finns en sanning i att vikingarna var starka. Men de var inte muskelbergen som vi ser på film eller som vi läser om i serietidningar. De var inte ursprungliga krigare eller härförare. De var bönder som hade byggt upp sin styrka genom att arbeta med jorden, äta en varierad kost på fasta tider och ha någorlunda kontroll över sin hygien.